EU:s och Sveriges bistånd – Mer om frågan
Sveriges bistånd
Sedan slutet på 1960-talet har Sveriges riksdag haft målet att svenskt bistånd ska vara en procent av vår bruttonationalinkomst (BNI). Åtagandet visar att Sverige, oavsett regering, under många årtionden haft en internationellt sett hög ambition när det gäller biståndets storlek och innehåll. Det dokument som nu styr svenskt bistånd heter Policyramverk för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd (Skr. 2016/17:60). Det beslutades om av regeringen 2016. Ramverket bygger på de grundläggande perspektiven i Sveriges politik för global utveckling: mänskliga rättigheter och de fattigas perspektiv, och tre ytterligare perspektiv: konflikt, jämställdhet och miljö/klimat. Ramverkets ambition är att täcka in alla aspekter av en hållbar utveckling: ekonomiska, sociala och miljömässiga.
EU:s bistånd
EU är tillsammans med sina medlemsländer världens största biståndsgivare. EU (medlemsländerna och EU-kommissionen) har beslutat att senast 2030 ge 0,7 procent av BNI till bistånd. Medlemsländer som gått med i EU sen 2004 har satt ett biståndsmål på 0,33 procent av BNI. De flesta EU-länder når dock inte upp till dessa mål.
EU:s utvecklingspolitik styrs av en rad dokument. Det viktigaste är The European Consensus on Development, senast uppdaterat 2017. Det utgår från andra viktiga politiska överenskommelser som Agenda 2030, EU:s globala strategi för säkerhets- och utrikespolitiken, Addis Abeba Action Agenda om utvecklingsfinansiering, och EU:s samstämmighetspolitik (Policy Coherence for Sustainable Development).
Få koll på biståndsdebatten
Den senaste tiden har det internationella biståndet debatterats flitigt bland politiker och i media. Det kan vara svårt att hänga med bland prat om budgetnivåer och argument om huruvida biståndet ger effekt eller inte. Vi har sammanställt fakta, ger svar på vanliga frågor och klargör missuppfattningar i debatten. Allt för att du enklare ska kunna följa den och själv delta.
Så genomförs EU:s utvecklingssamarbete
Genom en rad olika utvecklingsprogram kanaliseras EU:s bistånd, så kallade externa finansieringsinstrument. Inriktningen på dem beslutas i samband med utformningen av EU:s långtidsbudget som sker vart sjunde år (pågående långtidsbudget sträcker sig mellan 2014–2020). Däremellan utformas mer detaljerade strategier och årsplaner. Just nu förhandlar unionen om en ny långtidsbudget.
EU:s bistånd har högt ställda ambitioner om kvalitet i utvecklingssamarbetet. På vissa områden går dock förändringar trögt, ofta på grund av organisatoriska och administrativa hinder men också på grund av andra faktorer som att mindre vikt läggs vid att respektera och främja mänskliga rättigheter, och civilsamhällets krympande demokratiska utrymme. Utformningen av EU:s bistånd präglas också av andra för EU viktiga politiska områden som migration och säkerhet, vilket gör att prioriteringarna inom biståndsbudgeten inte görs utifrån målen uppsatta för biståndet, som att bekämpa fattigdom och förtryck.
Definitionen av bistånd
Vad som får redovisas som officiellt bistånd beslutas i OECD:s biståndskommitté DAC. Bistånd definieras som överföringar av offentliga medel i form av gåvor eller mycket förmånliga lån i syfte att bidra till välfärd och ekonomisk utveckling i låginkomstländer. Alla givarländer som är medlemmar i OECD måste rapportera sitt bistånd enligt anvisningar från DAC, så att statistiken över det internationella biståndet blir tillförlitlig och jämförbar mellan länder.
OECD:s medlemsländer tar beslut i biståndskommittén DAC om reglerna behöver ändras. Reglerna tillåter idag att vissa andra kostnader rapporteras som bistånd, till exempel räntor på länders skulder och skuldavskrivningar, vissa kostnader för flyktingmottagande i givarländer, och utbytesprogram för studenter från låginkomstländer. Dessa kostnader ser vi dock som problematiska då de inte bidrar till att nå biståndets mål, att bekämpa fattigdom och förtryck.
Biståndets innehåll
I diskussioner om biståndets innehåll, dess kvalitet, används ofta ord som bistånds- och utvecklingseffektivitet. Biståndseffektivitet syftar på effektivt samordnad leverans och rapportering av bistånd medan utvecklingseffektivitet också handlar om vilka förutsättningar som krävs för att biståndet ska få bästa möjliga resultat för mottagarna. Det handlar om lokalt ägarskap, fokus på resultat för människor som lever i fattigdom, transparens och möjlighet att utkräva ansvar, och bra partnerskap med alla inblandade aktörer.
Men biståndet följer inte alltid dessa principer utan drivs av motiv som inte gynnar marginaliserade grupper, till exempel givarnas handelsintressen, försök att hindra migration till EU, eller säkerhetspolitiska intressen. En del av världens bistånd är fortfarande villkorat, det vill säga att länder som mottar bistånd måste följa krav från givarländerna som inte har med utveckling att göra. En form av villkorat bistånd är bundet bistånd, som betyder att krav ställs på att mottagarlandet måste spendera en del av stödet på varor eller tjänster från givarlandet. Mer om villkorat bistånd.
Bundet bistånd är ineffektivt och det finns internationella överenskommelser i OECD där givarländer lovat att fasa ut allt bundet bistånd till låginkomstländer.
Finansiering av global utveckling
Den internationella agendan för utvecklingsfinansiering (Financing for Development) är en FN-ledd process om hur utveckling ska finansieras med hjälp av länders gemensamma åtaganden på global nivå. Det handlar inte bara om bistånd utan även om andra ekonomiska flöden som behövs för att skapa en hållbar utveckling globalt och nå Agenda 2030.
År 2015 enades FN:s medlemsländer om en deklaration för utvecklingsfinansiering, Addis Ababa Action Agenda. Agendan ger vägledning för finansiering av fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling i dess tre dimensioner: social, ekonomisk och miljömässig. Biståndet är en av sju punkter på agendan. Andra delar handlar till exempel om handel, skattesystem, skuldhantering och privata investeringar.