Det internationella biståndet diskuteras flitigt i media, på debatt- och ledarsidor och i politiken. Bland argumenten sprids också en del myter om biståndet som vi tycker behöver redas ut. Därför klargör vi nu de tio vanligaste missuppfattningarna. Perfekt för dig som behöver bemöta några biståndsmyter i sociala medier eller runt middagsbordet.
5 oktober 2023
10 myter om internationellt bistånd
”De stora förlorarna på regeringens omläggning av biståndspolitiken är privilegierade aktörer inom biståndsindustrin”
Utsatta och fattiga människor i bland annat Afrika och Asien är de som drabbas hårdast av att biståndsbudgeten minskar drastiskt och att de kvarvarande resurserna allt mer ska gynna Sveriges nationella intressen.
I ledartexter i ett par av landets största tidningar (T ex GP och DI) påstås det att det skulle vara svenska biståndsaktörer som är de största förlorarna på regeringens nedmontering av biståndet. Och att det också är ett skäl till att inte ta kritik från deras håll på så stort allvar.
Även om det finns skäl att vara kritisk till hur regeringen och Sida genomfört de förändringar som rör svenska civilsamhällesorganisationer, är det andra som är de verkliga förlorarna. För det är Sveriges stöd till människor i de mest utsatta och fattiga länderna som framförallt har minskat (varav en del har genomförts i samarbete mellan organisationer i de länderna och svenska civilsamhällesorganisationer).
Regeringen har fasat ut stödet i sju länder som alla finns med på Världsbankens lista över fragila stater. Det är länder som Afghanistan, Sydsudan och Kambodja. Under perioden 2021-2025 har stödet till länder i Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern minskat med ungefär fem miljarder kronor. Det är i dessa länder människor som förlorar på regeringens nedskärningar i biståndet finns.
En stor del av pengarna går istället till Ukraina. Det är ingen tvekan om att Sverige ska stödja landet, men är det rimligt att det är världens fattigaste som ska betala för stödet? Det militära stödet till Ukraina har Sverige gett utöver befintlig budget, medan det civila biståndet helt och hållet har tagits från biståndet i andra länder – där människor också befinner sig i oerhört svåra situationer.
En annan anledning till att människor i de minst utvecklade länderna får mindre stöd är att den nuvarande regeringen vill ”vattna där det växer” och därför överger några av de svårast drabbade länderna till förmån för medelinkomstländer där det finns större möjlighet att svenska företag kan göra affärer. Dessutom har regeringen budgeterat 9,5 miljarder kronor till insatser som helt eller delvis saknar koppling till biståndets mål om fattigdomsbekämpning. Det handlar om den nya migrationsstrategin, om exportkreditgarantier, bundet bistånd, och om migrationskostnader i Sverige. Läs mer om detta i vår biståndsgranskning: ”Civil society memorandum on Sweden’s development cooperation 2019-2025”.
”Enprocentsåtagandet har gjort att ingen biståndsminister behövt prioritera”
Eftersom behoven alltid har överstigit resurserna handlar allt bistånd om att prioritera. Enprocentsåtagandet har gjort att vårt bidrag till världen har vuxit när vår ekonomi vuxit, och tvärtom.
Att en princip finns för nivån på biståndet påverkar inte möjligheten att styra biståndets innehåll efter de resultat som ska uppnås. Det är två olika saker.
Om behoven ska styra behöver biståndet öka, inte minska. Även om alla världens givarländer skulle öka sitt bistånd till en procent av BNI skulle det ändå inte täcka behoven. Idag täcks FN:s humanitära appeller inte ens till hälften. Eftersom behoven är så mycket större är de tillgängliga resurserna så har varje biståndsminister behövt prioritera. Det är också ett argument för att sätta nivån på Sveriges bistånd genom ett principbeslut. Principen som gäller för biståndets nivå är att vi kan avvara en krona av varje hundralapp av Sveriges växande välstånd i solidaritet med människor som lever i fattigdom och förtryck för att bidra till en mer hållbar värld för alla.
Sveriges riksdag har gjort ett åtagande för biståndet som innebär att när Sveriges bruttonationalinkomst ökar så ökar också det internationella biståndet så att det motsvarar en procent av BNI. När BNI minskar så minskar också biståndet.
Den principen har under flera decennier bidragit till en förutsägbarhet för biståndsbudgeten som underlättat planeringen. När den nuvarande regeringen frångått principen har budgetprocessen istället blivit mycket mer oförutsägbar.
”Biståndet är ineffektivt och ger inget resultat”
Sveriges bistånd fick toppbetyg i OECD:s senaste granskning och hamnar högt även i andra jämförelser. Förutsättningar för effektivt bistånd är lokal förankring och att samarbetet utgår från behov och prioriteringar hos människor i fattigdom och utsatthet.
Den här myten bygger på att det skulle vara möjligt att generalisera om biståndet som helhet. Det är det inte.
Att biståndet inte ger något resultat är uppenbart falskt. Det går bra att läsa många exempel på resultat i Sidas årsredovisning, regeringens budgetproposition om biståndet, utvärderingar av svenskt bistånd eller verksamhetsberättelser från organisationer som är med och genomför Sveriges internationella bistånd.
Att Sveriges bistånd är ineffektivt motsägs bland annat av att Sverige fick toppbetyg i OECD:s senaste större granskning av biståndet och i uppföljningen av densamma. Även i oberoende jämförelser av länders bidrag till hållbar utveckling hamnar Sverige högt. Många människorättsförsvarare och frihetskämpar som fått stöd av svenskt bistånd har uttryckt hur viktig den solidariteten var för dem.
Betyder det att allt bistånd är effektivt eller ger resultat? Nej. Precis som i alla andra verksamheter i samhället funkar en del saker bra och andra mindre bra. I debatten om biståndet görs ofta generaliseringar om att biståndet som helhet är ineffektivt eller borde skäras ner, i stället för att diskutera nyanserat. Forskning gjord av 2019 års mottagare av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne tyder på att det inte finns någon enskild ”big idea” om hur fattigdomen kan utrotas. I stället handlar det om många olika och situationsanpassade lösningar. Internationellt bistånd handlar om olika metoder, arbetsområden, länder och människor med helt olika förutsättningar.
Grunden för samhällsförändring i utvecklingsländer har aldrig handlat primärt om internationellt bistånd. Det handlar om en lång rad politiska, ekonomiska och sociala resurser och förändringar på olika nivåer som måste drivas fram av människor i deras egna länder. Biståndet är en viktig pusselbit i detta, som kan bidra till att sätta rätt förutsättningar på plats för att människor ska kunna förändra sina samhällens normer, institutioner och livsvillkor. Gemensamt för bra bistånd är lokal förankring, att det fokuserar på resultat för människor i fattigdom och förtryck, och att arbetet sker transparent och i samarbeten som inkluderar relevanta förändringsaktörer.
”Biståndet går rakt ner i fickorna på auktoritära ledare”
Sverige ger inget budgetstöd direkt till länder. Däremot är Sverige en av de största givarna till aktörer för demokrati och mänskliga rättigheter, till exempel genom att stötta organisationer som granskar stater.
Sverige har idag inget direkt budgetstöd till något samarbetsland inom biståndet på grund av att det anses för riskabelt. Andelen stöd som går direkt till statlig verksamhet har minskat drastiskt inom biståndet till förmån för stöd genom oberoende organisationer, EU och FN-organ.
Bland det viktigaste för en demokratisk utveckling är att människor och organisationer som höjer sina röster mot förtryck får stöd. Sverige är en av de största biståndsgivarna till demokrati och mänskliga rättigheter. En fjärdedel av det totala stödet i samarbetsländer går till att stärka demokrati och rättigheter, vilket gör det till Sidas största arbetsområde. I länder i konflikt eller i sköra stater är det ofta mer görbart att arbeta med fredsbyggande och social förändring lokalt eller regionalt istället för demokratisk utveckling på landnivå. Men i medelinkomstländer med en god ekonomisk tillväxt, där många människor fortfarande är fattiga, handlar utvecklingsproblemen ofta om att makten är koncentrerad till landets politiska och ekonomiska elit. Då kan effektivt bistånd till fattigdomsbekämpning till exempel handla om stöd till organisationer och journalister att granska och påverka användningen av offentliga resurser och hålla makthavare ansvariga för budgetens fördelning.
Det är dock inte så enkelt som att säga att det är fel att samarbeta på statlig nivå, även i länder med en antidemokratisk utveckling. Demokratisk utveckling tar många decennier av framgångar och bakslag, och det är viktigt att biståndet är lika långsiktigt. Det finns flera exempel på att bistånd som gått till att stärka förmågor hos personer inom statliga institutioner varit positivt för en demokratisk utveckling när gamla regimer avgått och länder blivit mer demokratiska.
Det är ett stort problem att den demokratiska utvecklingen i många länder har gått bakåt de senaste femton åren. Organisationer, personer och medier med kunskaper om situationen i ett land kan med rätta kritisera och ifrågasätta om de ser att sättet som bistånd ges i ett land riskerar att legitimera en odemokratisk utveckling eller regim. Men generella påståenden om att bistånd okritiskt går till diktaturer och inte ändras när demokratin försämras stämmer inte.
”Bistånd har betalats ut utan villkor eller redovisningskrav”
Svenskt bistånd kontrolleras mycket noggrant, troligtvis mer än något annat statsbidrag. Den intressanta frågan är vilken typ av styrning som är mest ändamålsenlig så att det blir balans mellan kontroll och tiden som läggs på rapportering i förhållande till kärnverksamheten.
Ibland används begrepp som ”kravlöst”, ”villkorslöst” eller ”svart hål” i biståndsdebatten som generella beskrivningar av hur internationellt bistånd betalas ut. Det är inte korrekt i sak. Varje gång biståndspengar utbetalas eller vidareförmedlas åtföljs de av ett avtal, regelverk och en beredning som innebär en lång rad förberedande analyser, kontroller och beslut. Det gäller i varje led, hela vägen från statens budget via olika vidareförmedlare och vidare till insatsen för människor som lever i fattigdom eller förtryck. Biståndet har dessutom en oberoende expertgrupp, EBA, vars huvudsakliga uppgift är att granska biståndet.
Svenskt bistånd har en inre kontroll som är större än för något annat statsbidrag. Det gäller till exempel standarder för utvärdering, revision och rapportering och tillgänglig data i öppet format, som går utöver de som tillämpas i de flesta andra sektorer.
Det finns mycket forskning om styrning inom offentlig och privat sektor. Både för mycket och för lite styrning och kontroll, jämfört med hur mycket tid och resurser som läggs på kärnverksamhet, kan vara negativt för resultaten. Att hitta balansen är svårt i vilken verksamhet som helst. Internationellt bistånd verkar i miljöer med stora och varierande risker och sker i komplexa nätverk av givare, förmedlare och mottagare där krav ställs från många håll samtidigt och vidare i flera led.
Den spretiga uppsättningen krav från biståndsgivare var ett av de problem som ledde fram till att givar- och mottagarländer tillsammans tog fram internationella principer för effektivt bistånd. En studie av Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) visar att aktörer inom biståndet, som till exempel till civila samhället, näringslivet, forskningen och myndigheter, lägger stor vikt vid formell styrning och kontroll. Även i typer av stöd som beskrivs som mindre öronmärkta och detaljstyrda ökar mängden krav på interna system för styrning och kontroll markant.
Riksrevisionen (2024) och Statskontoret och Ekonomistyrningsverket (2020) har utvärderat biståndets styrning och resultatrapportering med utgångspunkt i folkvaldas möjlighet att granska politikområdet. Riksrevisionen skriver bland annat att Sida behöver skaffa mer information om de långsiktiga effekterna av biståndet, men varnar för att ålägga myndigheten en alltför tung rapporteringsbörda. Skarpast kritik riktas mot regeringen: ”Riksrevisionen konstaterar dock att det utifrån regeringens rapportering till riksdagen är svårt att bedöma biståndets resultat i relation till det övergripande målet för biståndet”, och även Statskontoret efterlyser mer transparens från regeringshåll när det gäller motiv för beslut om biståndet.
Avsaknad av styrning är inte problemet inom det internationella biståndet. Det som är intressant att diskutera både inom biståndet och i biståndsdebatten är vilka typer av styrning och kontroll som är ändamålsenliga.
”Vi ser en ökning av korruption i biståndet”
Det ligger i biståndets natur att verka i mycket svåra kontexter där korruption är vanligt. Att korruptionsmisstankar anmäls och utreds är positivt. Det mesta pekar på att en mycket liten andel av det totala biståndet faktiskt försvinner i korruption.
Emellanåt hänvisar debattörer till att 10 procent av Sidas projekt och 16 procent av dess samarbetspartners misstänks ha koppling till korruption, eller att korruptionen ökar. Detta tas som bevis för att myndigheten inte har koll på sina pengar. Men det är inte en rimlig slutsats. Biståndet verkar ofta i mycket svåra kontexter, och i sin rapport om antikorruptionsarbetet år 2021 skriver Sida att flera åtgärder för att förstärka arbetet mot korruption vidtagits, vilket i sin tur lett till att fler misstankar har rapporterats och utretts. Av de misstankar som rapporterades in år 2023 kunde drygt hälften bekräftas.
2024 uppgick Sidas återbetalningskrav till totalt 60 miljoner kronor – vilket är cirka 0,25 procent av biståndsvolymen på 24 miljarder kronor. (Källa: Sidas hantering av misstankar om korruption och oegentligheter i biståndet, Årsrapport 2024)
Det går inte att uttala sig tvärsäkert om hur stor korruptionen är, eftersom den till sin natur är dold. De sammanställningar som till exempel Världsbanken och Sida har gjort av fall där korruption upptäckts och pengar krävts tillbaka kan mätas i promille av biståndet. Men det är osannolikt att det ger hela bilden. Andra försök att uppskatta hur mycket korruption som finns i olika länder har handlat om samhället i stort snarare än biståndsmedel. Till exempel uppskattas mutor i företags upphandlingar orsaka merkostnader om ett par procent av kostnaderna för affären.
Internationellt bistånd verkar i många länder där korruption är ett stort samhällsproblem som påverkar rättsstatens och människors möjligheter. Bistånd behövs ofta allra mest i miljöer där det är som allra svårast att arbeta med det. Helena Hede Skagerlind från Expertgruppen för Biståndsanalys menar att det är då man måste arbeta med system för styrning och kontroll på ett aktivt och evidensbaserat sätt, och dessutom stödja organisationer i civilsamhället och andra oberoende granskare för att utkräva ansvar från dem som missbrukar sin makt.
Att förebygga och utreda korruption är en viktig del av arbetet som utförs inom biståndsorganisationer. Ofta diskuteras korruption enbart som en fråga om risker för att biståndsmedel stjäls eller används fel på sin väg från en svensk budget till utsatta människor i samarbetsländer. Men antikorruption handlar också om demokrati, hållbara leverantörskedjor, och att hantera och förebygga risker att utbredd rättsosäkerhet och maktmissbruk i samhället påverkar biståndets resultat negativt. Att bekämpa korruption kräver systematiskt och principfast arbete under lång tid.
Ett rätt genomfört bistånd har en positiv effekt mot korruption. Exempelvis genom stöd till lokala antikorruptionsorganisationer och till bättre förvaltning i institutioner. Att svenska biståndsorganisationer ger lokala partnerorganisationer stöd att bygga upp sin administrativa förmåga ger också positiva effekter i deras arbete som helhet. Liksom att bygga internationella samarbeten mellan organisationer på en gemensam grund av antikorruption som solklar princip.
”Utvecklingsbistånd är mindre effektivt än humanitärt bistånd”
Det är lättare att mäta hur många matpaket som delats, men det betyder inte att det är det mest effektiva sättet att minska hunger på sikt. Både humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete behövs och måste samverka med varandra. Bra utvecklingsbistånd leder till mindre behov av humanitärt stöd.
Emellanåt lyfter politiker och opinionsbildare olika argument för varför humanitärt bistånd är det som Sverige bör satsa sina pengar på. Ofta framställs samtidigt det långsiktiga utvecklingssamarbetet som mindre effektivt. Det är en förbryllande jämförelse. Ungefär som att säga att den svenska sjukvården skulle bli mer effektiv om vi bara satsade på akutmottagningar och intensivvårdsavdelningar och lade ner vårdcentraler och specialistvård. Akuta och långsiktiga insatser hänger ihop och i bästa fall förstärker de varandra.
I Sveriges bistånd ryms stöd med två olika mål:
- Det humanitära biståndets mål är att rädda liv, lindra nöd och skydda mänsklig värdighet. Det utgår från ett rättsligt ramverk som finns uttryckt i den internationella humanitära rätten och andra humanitära principer.
- Det internationella utvecklingssamarbetets mål är att bidra till att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det är ett långsiktigt arbete som kräver en analys av grundorsaker till att människors rättigheter inte respekteras och ett stöd till de krafter som arbetar för att förändra och förbättra situationen i sitt samhälle.
Det är ingen tvekan om att behovet av humanitärt bistånd är enormt i världen idag. Antalet människor i behov av akut hjälp har mer än fyrdubblats under det senaste decenniet. De humanitära behoven har ökat framförallt på grund av mer utdragna och våldsamma konflikter och klimatförändringar. I pandemikrisen ökade antalet människor i världen som behöver humanitärt stöd från 168 till 235 miljoner personer. Efter Rysslands angreppskrig mot Ukraina och den brist på livsmedel, insatsvaror till jordbruket och prisökningar som det bidragit till globalt, tillsammans med den utdragna torkan söder om Sahara, har de humanitära behoven i världen mångdubblats, och 300 miljoner människor befinner sig i akut nöd. Trots ökning av det humanitära stödet under senare år har därför andelen finansierade humanitära appeller från FN minskat ytterligare och gick 2023 för första gången någonsin under hälften av det globala behovet. Dessutom är de pågående humanitära kriserna ojämnt finansierade, där de akuta humanitära behoven i Ukraina är relativt sett mest finansierade, och Syrien och Jemen tillhör de mest bortglömda katastroferna.
Men svaret på en värld i kris kan aldrig vara att enbart fortsätta öka det humanitära biståndet. Vi måste också lösa grundproblemen till människors sårbarhet och förebygga kriser. Tidningen The New Humanitarian sammanställde en lista på underliggande orsaker som driver på de humanitära kriserna idag. Alla de orsaker som nämns kräver antingen politiska reformer eller möjligheter för människor att mer långsiktigt stärka sin försörjning, sitt inflytande, fungerande hälsosystem, arbete mot könsbaserat våld, hållbara livsmedelssystem, med mera.
Bra utvecklingsbistånd leder till mindre behov av humanitärt stöd. Och inget utvecklingssamarbete i svåra miljöer leder till större behov av humanitärt bistånd. Långsiktigt utvecklingssamarbete är viktigt för att förebygga konflikter och bygga mer jämställda, hållbara samhällen som klarar av att hantera konflikter fredligt. Insatser för att förebygga och minska risker kopplade till katastrofer minskar sårbarhet för extremväder och humanitära konsekvenser av klimatförändringarna. Flest liv och mest resurser kan sparas, med minst lidande, genom förebyggande insatser. Erfarenheter visar också att där det finns uppbyggda samarbeten i det lokala och nationella civilsamhällen och investeringar i deras motståndskraft så fungerar hjälparbetet också bättre när en katastrof slår till.
Debatten inom biståndssektorn handlar inte om att prioritera humanitärt eller utvecklingsbistånd, utan snarare om hur de två ska samverka bättre och utvecklas för att stärka nationella och lokala aktörer och drabbade människors delaktighet. Det stämmer också att olika typer av utvecklingsbistånd är olika effektivt i olika länder. Utvecklingsbistånd som skulle fungera i stabilare miljöer har väldigt dåliga förutsättningar att fungera i sköra stater. Ett exempel på det är det svenska biståndet till Afghanistan, där en utvärdering visade att biståndet ofta hade varit alltför samordnat med andra biståndsgivares politiska och militära agendor. Det fanns också en övertro på vilka reformer av förvaltningen som skulle vara möjliga i de starka informella maktstrukturerna i landet. De insatser som har förutsättning att fungera i konflikter och fragila stater är ofta lokala, mer småskaliga och konkret kopplade till människors förutsättningar att minska sin sårbarhet på sikt genom utbildning, försörjning, lokal social förändring, etcetera.
Ofta likställs humanitärt arbete med kortsiktiga insatser men verkligheten idag är mycket mer komplex än så. Många humanitära kriser pågår under väldigt lång tid, och i utdragna, kroniska konflikter och kriser måste humanitära aktörer förhålla sig till frågor som rör långsiktig utveckling och hållbarhet. Det pågår mycket arbete internationellt och lokalt för att bygga upp bättre samverkan mellan humanitärt stöd, utvecklingsbistånd och fredsbyggande arbete, liksom finansieringsformer som fungerar för att stärka samverkan utan att tumma på de humanitära principerna.
”Länder i Afrika har fått pengar av oss så länge att de borde klara sig själva”
Länder i Afrika betalar mer pengar till rika länder än de får i bistånd och annat stöd. Det beror bland annat på en ohållbar skuldsituation och på företags skatteflykt.
Med jämna mellanrum frågar sig någon biståndsdebattör i media hur länge det är motiverat att ”pumpa in pengar” i länder som Tanzania eller Zimbabwe när länderna ändå har en negativ utveckling. Resonemanget att Afrika fått så mycket bistånd har också använt som argument av Sveriges regering för att lägga om biståndet.
Men i detta resonemang glömmer man en sak: Om man räknar nettoflödena av pengar så överför inte höginkomstländer resurser till Afrika, utan tvärtom. Från länder i Afrika går betydligt större flöden av skuldåterbetalningar och skatte- och kapitalflykt till höginkomstländer och skatteparadis, jämfört med de pengar som Afrika tar emot i form av lån, investeringar och bistånd. Totalt får länder i Afrika årligen runt 54 miljarder dollar i bistånd (2022). Tar man med utländska investeringar tillkommer 54 miljarder dollar per år, men av dem går det mesta till medelinkomstländer och extremt lite till låginkomstländer. I motsatt riktning förlorar man upp till 89 miljarder dollar per år till skatteparadis och höginkomstländer i olovlig kapitalflykt (där olaglig utvinning av naturresurser, korruption och stora företags skatteflykt ingår) enligt UNCTAD. Dessutom betalar många länder i Afrika stora summor i ränta på skulder.
Det vilar ett tungt politiskt ansvar på många ledare i afrikanska stater som hållit sig kvar vid makten till varje pris och bidragit till samhällets sårbarhet, ojämlikhet, korruption och konflikter. Det är därför en stor del av biståndets hantverk att identifiera och stötta de lokalt förankrade aktörer som kan förändra det. Men argumentet att biståndet bör avvecklas för att vi har bidragit med för mycket resurser håller inte. Inte så länge Sverige och EU är med och upprätthåller globala regelverk för bland annat finanssektorn, skatter, företags ansvar och jordbrukssubventioner som gör att resurser undanhålls befolkningar i det globala syd.
Fler flöden som går i motsatt riktning än biståndet. Globalt ser bilden ut så här:
- Enligt UNCTAD lever 3,4 miljarder människor i 46 länder som lägger mer pengar på räntebetalningar än på utbildning eller hälsa. Det kommer att leda till stora sociala och ekonomiska konsekvenser inte minst för en generation barn och unga som redan drabbats hårt under pandemin. 2025 var skuldfrågan uppe på toppmötet Financing for Development Forum i Sevilla. Tyvärr bromsade Sverige och EU de krav på en mer rättvis skuldhantering som utvecklingsländer la fram. Toppmötet om utvecklingsfinansiering – framstegen blev myrsteg – CONCORD Sverige
- Multinationella företags aggressiva skatteplanering uppskattas leda till utvecklingsländers årliga skatteförluster på ca 200 miljarder dollar, enligt en beräkning av Internationella Valutafonden (IMF). The True Cost of Global Tax Havens – IMF F&D Som jämförelse skulle 200 miljarder USD räcka till utbildning för 248 miljoner barn som idag inte går i skolan. IMF säger också att nästan 40 procent av alla utländska direktinvesteringar är så kallat ”fantomkapital” designat för att multinationella företag ska kunna minska eller undvika skatt.
- Människor i utvecklingsländer fick stå för 60 miljarder dollar i kostnader för anpassning till klimatförändringar 2020, enligt UNEP. Klimatförändringar som orsakats nästan uteslutande av rikare länder, och nu uppskattas till 215 till 387 miljarder dollar årligen. Höginkomstländernas bistånd till klimatanpassning täckte knappt en tredjedel av den kostnaden. År 2030 kan dessa kostnader ha vuxit till 387 miljarder dollar årligen, även om vi lyckas nå målen i Parisavtalet, det vill säga dubbelt så mycket som världens totala bistånd i år.
Enligt FN saknas 4 300 miljarder dollar per år fram till 2023 för att låg- och medelinkomstländer ska kunna finansiera sin väg till de globala målen i Agenda 2030.
”Internationellt bistånd betyder mindre än handel för länders utveckling”
Internationell handel kan gynna en hållbar utveckling, men människor som lever i fattigdom har begränsad tillgång till den globala handeln. För att handel ska gynna hållbar utveckling behöver insatser riktas mot människor i fattigdom och med respekt för mänskliga rättigheter och miljö.
Det finns många pengaflöden som är större än biståndet i länders ekonomiska utveckling, till exempel de egna skatteintäkterna, lån, investeringar, handel och remitteringar (pengar till familjer från människor som har migrerat). Att få de resurserna att arbeta för de mest utsatta länderna och människorna skulle betyda långt mer för en hållbar utveckling än de relativt små internationella överföringar som biståndet utgör.
Handelsinsatser i syfte att minska fattigdom kommer dock med utmaningen att låginkomstländerna har mycket begränsad internationell handelsaktivitet. Exporten och importen från världens minst utvecklade länder har på senare år avstannat på under en procent av den globala handeln. Att då i alltför stor utsträckning förlita sig på handel som effektivt verktyg för utveckling kan därför vara en otillräcklig metod.
För att handel ska gynna en hållbar utveckling behöver insatser riktas för att förbättra levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck och ske med respekt för mänskliga rättigheter och miljö. Exempelvis OECD har lyft fram att kopplingen mellan handel och fattigdom inte alltid har ett enkelt samband. För att handel ska lyckas bidra till minskad fattigdom behöver den nå sektorer, konsumtionsmönster och geografiska områden som faktiskt involverar människor som lever i fattigdom, vilket den inte per automatik alltid gör.
I det svenska biståndet står ekonomisk utveckling för ungefär tio procent av Sidas stöd i samarbetsländer. Stöd till länder att bygga upp sin infrastruktur och sina handels- och marknadsinstitutioner är ett stort arbetsområde inom EU:s bistånd. EU bidrog med nästan hälften av allt handelsrelaterat bistånd i världen, 23 miljarder euro år 2020. Denna typ av bistånd har ökat med 60 procent sedan 2011. Enbart 13 procent av EU :s handelsrelaterade bistånd går till de enligt FN minst utvecklade länderna, vilket är långt ifrån EU:s mål om att en fjärdedel av Aid for Trade bör ske i samarbete med dessa länder innan 2030.
Både handel och bistånd spelar viktiga roller för en hållbar utveckling. Alla de olika resurser som länder kan dra nytta av för samhällets utveckling har olika syften. Utvecklingsbiståndet är den resurs som existerar för att förändra villkoren för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det gör att biståndet har en unik roll att fylla i sammanhang dit andra resurser inte når. Det kan handla om att stärka de mest utsatta människorna i de mest utsatta länderna eller att stärka förändringsaktörer som driver på för mer demokratiska, jämlika och hållbara samhällen, ibland i stark motvind från den politiska och ekonomiska eliten i sitt eget land. Däremot är fokus på handel och bistånd som direkt binder biståndsmedel till givarlandets export ett mindre effektivt bistånd, ungefär 15-30 procent dyrare enligt OECD. De metoder man väljer för att hitta synergier mellan bistånd och handel spelar roll, och det är viktigt för resultaten att välja metoder som tydligt fokuserar på vad som ger störst effekt för människor i fattigdom.
”Indraget bistånd är ett effektivt påtryckningsmedel i migrationsfrågor”
Att sätta migrationspolitiska villkor för biståndet ger enligt forskningen inte goda resultat och riskerar att innebära att biståndsmedel missbrukas. Att samarbeta med auktoritära länder för att minska migration till Europa medför risker för att mänskliga rättigheter kränks.
En politisk vilja att framstå som handlingskraftiga i migrationsfrågor har fått många europeiska och svenska politiker att lyfta fram idéer om att sätta migrationspolitiska villkor för biståndet. Detta trots att forskningen entydigt pekar på att det inte ger bra resultat. Vissa politiker i EU-länder vill också att bistånd ska ha en roll i att främja återvändande av personer som sökt, men fått nekad, asyl. Bland annat detta fick OECD:s biståndskommitté att 2022 anta tydligare riktlinjeranta tydligare riktlinjer för var gränserna går mellan biståndsinsatser och migrationspolitik. Om biståndsmedel som avsedda att ge människor bättre förutsättningar att ta sig ur fattigdom och förtryck används i ett annat syfte, som inte utgår från biståndets mål, mänskliga rättigheter och fattiga människors perspektiv, då har biståndsmedel missbrukats. I många samarbetsländer har migrationspolitiska krav inte heller praktiska förutsättningar att fungera på det sätt som vissa politiker i EU hoppas.
En rapport om EU:s politiska fokus på att använda bistånd för att stävja migration till Europa tar upp en rad risker och negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter, biståndets effektivitet, och EU:s efterlevnad av internationella överenskommelser. Några problematiska exempel som tas upp i rapporten är att migrationspolitisk inblandning i biståndet styr resurser och fokus fel. I värsta fall kan det leda till att biståndsresurser bidrar till kränkningar av flyktingars och migranters mänskliga rättigheter (vilket Europeiska Revisionsrätten kritiserade 2020 i ett utlåtande om EU-stöd till gränskontroll i Libyen). Det finns också forskning som pekar på att EU:s krav på och stöd till mer gränskontroll har försämrat det regionala utbytet mellan länder i Västafrika, med negativa effekter för fri handel, ekonomisk utveckling och livsmedelsproduktion. Det påverkar levebrödet för framför allt kvinnor, som spelat en stor roll i utbytet över gränserna inom regionen.
Det högt uppskruvade tonläget i den nationella debatten om migration i Sverige och andra EU-medlemsstater ger näring åt politiska förslag om hur bistånd kan agera verktyg åt migrationspolitiken. Ibland grundas sådana förslag på fördomar i stället för på fakta om drivkrafterna bakom människors beslut att migrera och flyktingars och migranters rättigheter. Denna politisering försvårar då också det viktiga arbete och expertis som redan finns om migration och utveckling inom både utvecklingsbiståndet och det humanitära biståndet. Politiseringen har också fått den olyckliga konsekvensen att ”samarbetsländer inom biståndet” utmålats som problem på generaliserande och lösa grunder i media.
Fakta i biståndsdebatten
Vi har också samlat en ordentlig fördjupning kring EU:s och Sveriges bistånd här: ”Fakta i biståndsdebatten”
Fler myter om biståndet
”Biståndspengar gör bara nytta utanför Sverige”
Biståndsfinansierad information, forskning och påverkansarbete som sker i Sverige kan bidra till bättre levnadsvillkor i andra länder. Däremot gynnar det inte människor som kämpar mot fattigdom och förtryck att lägga biståndspengar på asylmottagande i Sverige.
Regeringen har under sitt första år gjort drastiska nedskärningar i flera anslag med hänvisning till att biståndspengar inte ska stanna i Sverige. Det gäller bland annat informations- och kommunikationsanslaget till svenska biståndsorganisationer och stöd till utvecklingsforskning.
Det stämmer att en del av det som biståndsgivarländerna redovisar som bistånd är inhemska kostnader. Dock är det inte var en aktivitet sker som i första hand avgör om det är ett effektivt bidrag till att bekämpa fattigdom och förtryck och nå Globala målen. Exempelvis Östgruppens arbete med information och kommunikation i Sverige handlar om att stötta ryska och belarusiska människorättsförsvarare, bland annat genom att bjuda in dem till Sverige och därmed ge dem en arena för att bilda opinion mot det auktoritära styret i sina hemländer. Dessutom hjälper de oss att förstå vad som händer i ett land som Ryssland. Ett annat exempel är hur organisationen Fair Actions gransknings- och påverkansarbete (finansierat med bidrag för information och kommunikation i Sverige) bidrog till säkrare arbetsplatser för arbetare i textilindustrin i bland annat Bangladesh. Det kan också vara så att en aktivitet i Sverige eller EU är viktig för att lägga grunden för fortsatt effektivt utvecklingssamarbete på lång sikt. Bra exempel är praktikverksamheter eller möjligheter att bedriva utvecklingsstudier, som stärker kunskaperna om och engagemanget i globalt samarbete för hållbar utveckling.
Stödet till utvecklingsforskning innebär förstås att en del svenska forskare får ekonomiskt stöd från biståndsbudgeten, men forskningen görs i stor utsträckning i samarbete med forskare internationellt och syftar till att förstå och hitta lösningar på globala problem.
Men det stämmer att vissa inhemska kostnader har alltför svag koppling till biståndets mål. Det gäller till exempel när givarländer utnyttjar möjligheten att bekosta inhemska flyktingkostnader med biståndsmedel, något som är tillåtet i vissa fall, men som allvarligt urholkar de rika ländernas bidrag till fattigdomsbekämpning. I Sverige skar den förra regeringen ner biståndsbudgeten med så mycket som 9,2 miljarder 2022 för att ha mer pengar till flyktingmottagande från Ukraina. Trots att migrationsverkets prognoser sedan visade sig vara alldeles för höga betalades bara en del av pengarna tillbaka till biståndet, och den nuvarande regeringen valde att inte föra tillbaka den oanvända summan till behov inom biståndet. Det handlar om över två miljarder kronor 2022 och ca en miljard 2023 som ligger oanvända i statskassan och inte kommer människor i fattigdom och förtryck till godo.
Som en jämförelse uppgick Informations- och kommunikationsanslaget till 150 miljoner kronor, vilket utgör 0,3 procent av biståndsbudgeten.
En grundförutsättning för att demokratin ska fungera är att invånarna får insyn i vart deras skattepengar går. Mottagarna av svenskt skattefinansierat bistånd är en av de grupper som har sämst förutsättningar att göra sina röster hörda i Sverige. Verksamheten sker långt bort, och få svenskar kommer i direkt kontakt med den. Detta är ytterligare ett skäl till varför stöd till information och kommunikation om biståndet behövs.
”Sveriges bistånd har blivit mycket mindre transparent”
Sveriges bistånd har inte blivit mindre transparent. Däremot har metoden för att mäta transparens förändrats samtidigt som fler aktörer har tillkommit. Det har påverkat Sveriges placering.
Påståendet att transparensen i Sveriges bistånd blivit markant sämre har varit populärt bland de politiska partier som har just ökade krav på transparens som en profilfråga i sin biståndspolitik. Detta påstående bygger på en felaktig tolkning av Aid Transparency Index (ATI), en oberoende rankning av internationella biståndsgivares transparens som genomförs av den globala kampanjen Publish What You Fund. Denna undersökning genomförs vartannat år och den senaste rankningen av statliga och multilaterala biståndsgivare publicerades 2022. Sverige/Sida hamnade då i kategorin ”Good”, på plats 21 av 50 granskade institutioner.
Det debattörerna lyfter är att Sverige 2014 låg på plats 6 i världen, och alltså halkat ner rejält till plats 21 på åtta år, och det låter ju inte så bra.
Problemet är att en omfattande omarbetning av metoden för granskningen skedde mellan 2016 och 2018, så resultaten före och efter omarbetningen är inte enkelt jämförbara. Även inför granskningarna 2020 och 2022 gjordes mindre uppdateringar för att återspegla kunskapsutvecklingen inom biståndstransparens och standardiserade data. Att jämföra ända tillbaka till det första Aid Transparency Index 2014 ger den ytterligare svårigheten att betydligt färre biståndsgivare då deltog i granskningen, och Sverige var ett av de länder som tidigast anammade denna standardiserade rapportering.
Fakta i frågan är att transparensen i det svenska biståndet ökade rejält under 2010-talet i och med att Openaid.se etablerades och att Sverige var drivande i den internationella processen för att sätta upp den internationella standarden IATI (International Aid Transparency Initiative). I de senare granskningarna har transparensen i Sveriges bistånd varit relativt oförändrad i de flesta kategorierna, med några mindre undantag (varav de flesta inneburit en positiv utveckling, framförallt i standardiseringen av data om budgetar och finansiering).
Så ett mer korrekt påstående vore: Sveriges transparens i biståndet har inte försämrats markant, utan förbättrats punktvis de senaste åren. Däremot har flera stora biståndsgivare (framförallt multilaterala institutioner och fonder) utvecklats i snabbare takt än Sverige i sitt arbete med att rapportera in standardiserade data de senaste åren och därmed gått om Sverige i indexet. En generell varning som utfärdas i IATI-rapporten 2022 är att samtliga givare tenderar att släppa fokus på att upprätthålla datakvaliteten på detaljnivå mellan granskningarna, så ständiga påminnelser om transparens och varför/ hur det är viktigt behövs.
Nyligen genomfördes den första liknande granskningen av institutioner för finansiering av utveckling, såsom svenska Swedfund, som investerar svenska offentliga medel i näringslivs- och marknadsutveckling i låg- och medelinkomstländer. Att investera offentliga biståndsresurser på privata marknader medför en egen uppsättning utmaningar för transparensen, och därför initierades ett eget transparensindex för denna typ av utvecklingsfinansiärer. Swedfund har hittills inte publicerat standardiserad information på insatsnivå och saknade också en del annan information om sin verksamhet. Totalt rankades Swedfund som nummer 18 av 21 granskade organisationer.
Bonusmaterial:
Publicering av aktuella, standardiserade data gör information om biståndet sökbar och möjlig att använda till många typer av studier. Data i IATI-standard ger högst poäng i de olika kategorier som undersöks i detta transparensindex. Likväl är det tidskrävande att rapportera allt enligt IATI, så det är alltid en avvägning mellan vilken information som bör finnas i standardiserat format och vad som kan delas i vanliga dokumentformat. Alla former av datainsamling och rapportering tar tid och resurser, och den viktiga balansen ligger i att samla in information som ger mervärde för dataanvändarna och för effekterna av Sveriges bistånd i det stora perspektivet. I de kategorier i Aid Transparency Index där Sverige har fått poängavdrag är det för att dokument fanns upplagda som PDF och inte enligt IATI-standard. Den information som eftersöktes av granskarna fanns dock i så gott som alla fall att hitta publicerad på internet, men i mindre standardiserade format.
”Vi måste välja mellan att satsa på behov i Sverige och i världen”
Vi måste inte välja mellan att investera i behov i Sverige och i världen. Faktum är att de båda delarna förstärker varandra.
Om vi jämför människors livssituation, sett till materiella och även andra begränsningar av möjligheter i livet, är skillnaden milsvid mellan Sverige och livet för många i låginkomstländer och sköra stater. Det kan handla om att råka födas till flicka, att ha dåliga chanser till inflytande för att kunna förändra något, och ofta stor osäkerhet och befogad rädsla för våld. Skillnaden blir ännu större om vi sedan jämför vilka möjligheter samhället har för att kunna förbättra situationen.
Det behöver inte skapas en motsättning, utan finns tvärtom en växelverkan mellan internationellt bistånd och välfärd på hemmaplan. Forskare i USA har visat att länder som ger stort internationellt bistånd också satsar mycket resurser på social trygghet för de egna medborgarna. Medkänsla smittar. Arbete för alla människors lika värde internationellt och i Sverige förstärker varandra. Och det bidrar till både trygghet och säkerhet i samhället.
Har du hört andra myter om bistånd?
Vi kommer fortsätta att slå hål på myter om internationellt bistånd. Sitter du inne på en myt som vi inte hört än? Hör av dig till oss på info@concord.se