Det internationella biståndet diskuteras flitigt i media, på debatt- och ledarsidor och i politiken. Bland argumenten sprids också en del myter om biståndet som vi tycker behöver redas ut. Därför klargör vi nu de tio vanligaste missuppfattningarna. Perfekt för dig som behöver bemöta några biståndsmyter i sociala medier eller runt middagsbordet.
5 oktober 2023
10 myter om internationellt bistånd
”Biståndet är ineffektivt och ger inget resultat”
Den här myten bygger på att det skulle vara möjligt att generalisera om biståndet som helhet. Det är det inte.
Att biståndet inte ger något resultat är uppenbart falskt. Det går bra att läsa många exempel på resultat i Sidas årsredovisning, regeringens budgetproposition om biståndet, utvärderingar av svenskt bistånd eller verksamhetsberättelser från organisationer som är med och genomför Sveriges internationella bistånd.
Att Sveriges bistånd är ineffektivt motsägs bland annat av att Sverige fick toppbetyg i OECD:s senaste större granskning av biståndet och i uppföljningen av densamma. Även i oberoende jämförelser av länders bidrag till hållbar utveckling hamnar Sverige högt. Många människorättsförsvarare och frihetskämpar som fått stöd av svenskt bistånd har uttryckt hur viktig den solidariteten var för dem.
Betyder det att allt bistånd är effektivt eller ger resultat? Nej. Precis som i alla andra verksamheter i samhället funkar en del saker bra och andra mindre bra. I debatten om biståndet görs ofta generaliseringar om att biståndet som helhet är ineffektivt eller borde skäras ner, i stället för att diskutera nyanserat. Forskning gjord av 2019 års mottagare av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne tyder på att det inte finns någon enskild ”big idea” om hur fattigdomen kan utrotas. I stället handlar det om många olika och situationsanpassade lösningar. Internationellt bistånd handlar om olika metoder, arbetsområden, länder och människor med helt olika förutsättningar. Gemensamt för bra bistånd är lokal förankring, att det fokuserar på resultat för människor i fattigdom och förtryck, och att arbetet sker transparent och i samarbeten som inkluderar relevanta förändringsaktörer.
Trots att utvecklingen gått bakåt på flera viktiga fronter de senaste åren och alltför många människor lever i oacceptabel fattigdom och under förtryck har många och stora framsteg gjorts under de sex decennier som det moderna internationella biståndet har verkat. Vissa vill se det som ett bevis för att biståndet gett resultat, andra menar att bistånd är verkningslöst eller till och med kontraproduktivt för att länder som mottagit mycket internationellt stöd fastnar i biståndsberoende. Både svepande kritik och okritisk hyllning av biståndets resultat är svåra slutsatser att stödja på ett generellt plan.
Vi kan däremot konstatera att internationellt bistånd har bidragit till många konkreta resultat på både global och lokal nivå. Exempelvis bidrog de ökade resurserna till bistånd som fokuserade på Milleniemålen till markanta minskningar av barna- och mödradödligheten globalt. Det finns mängder av organisationer som fått svenskt stöd att bygga upp sin förmåga att stötta social förändring lokalt, och som fortsätter stärka människors möjligheter i allt från utbildning, hälsoservice, juridisk rådgivning och skydd, meningsfulla aktiviteter för barn i utsatta situationer, småföretagsutveckling, med mera. Både Sida och EBA har utvärderat effekterna av svenskt utvecklingssamarbete inom olika teman eller länder i ett mer långsiktigt perspektiv. Sådana breda utvärderingar har generellt pekat på såväl vissa tydligt positiva resultat som flera områden där önskade resultat uteblivit. Att lära av både vad som fungerar och inte fungerar och anpassa arbetet flexibelt över tid och till nya sammanhang är bland det viktigaste för att biståndet ska bli effektivt och ge resultat.
”Biståndet går rakt ner i fickorna på auktoritära ledare”
Det är ett stort problem att den demokratiska utvecklingen i många länder har gått bakåt de senaste femton åren. Organisationer, personer och medier med kunskaper om situationen i ett land kan med rätta kritisera och ifrågasätta om de ser att sättet som bistånd ges i ett land riskerar att legitimera en odemokratisk utveckling eller regim.
Men generella påståenden om att bistånd okritiskt går till diktaturer och inte ändras när demokratin försämras stämmer inte. Sverige har idag inget fritt budgetstöd till något samarbetsland inom biståndet – trots att det är ett bevisat effektivt sätt att administrera bistånd – på grund av att det anses för riskabelt. Andelen stöd som går direkt till statlig verksamhet har minskat drastiskt inom biståndet till förmån för stöd genom oberoende organisationer och FN-organ.
Det är dock inte så enkelt som att säga att det är fel att samarbeta på statlig nivå, även i länder med en antidemokratisk utveckling. Demokratisk utveckling tar många decennier av framgångar och bakslag, och det är viktigt att biståndet är lika långsiktigt. Det finns flera exempel på att bistånd som gått till att stärka förmågor hos personer inom statliga institutioner varit positivt för en demokratisk utveckling när gamla regimer avgått och länder blivit mer demokratiska.
Bland det viktigaste för en demokratisk utveckling är att de människor och organisationer i länderna som höjer sina röster mot förtryck får stöd. Sverige är en av de största biståndsgivarna till demokrati och mänskliga rättigheter. En fjärdedel av det totala stödet i samarbetsländer går till att stärka demokrati och rättigheter, vilket gör det till Sidas största arbetsområde. I länder i konflikt eller i sköra stater är det ofta mer görbart att arbeta med fredsbyggande och social förändring lokalt eller regionalt istället för demokratisk utveckling på landnivå. Men i medelinkomstländer med en god ekonomisk tillväxt, där många människor fortfarande är fattiga, så handlar utvecklingsproblemen ofta om att makten är koncentrerad till landets politiska och ekonomiska elit. Då kan effektivt bistånd till fattigdomsbekämpning till exempel handla om stöd till organisationer och journalister att granska och påverka användningen av offentliga resurser och hålla makthavare ansvariga för budgetens fördelning.
”Bistånd betalas ut utan villkor eller redovisningskrav”
Ibland används begrepp som ”kravlöst”, ”villkorslöst” eller ”utan kontroll” i biståndsdebatten som generella beskrivningar av hur internationellt bistånd betalas ut. Det är inte korrekt i sak. Varje gång biståndspengar utbetalas eller vidareförmedlas åtföljs de av ett avtal, regelverk och en beredning som innebär en lång rad förberedande analyser, kontroller och beslut. Det gäller i varje led, hela vägen från statens budget via olika vidareförmedlare och vidare till insatsen för människor som lever i fattigdom eller förtryck.
Svenskt bistånd har en inre kontroll som är större än för något annat statsbidrag. Det gäller till exempel standarder för utvärdering, revision och rapportering och tillgänglig data i öppet format, som går utöver de som tillämpas i de flesta andra sektorer.
Det finns mycket litteratur och forskning om styrning både inom offentlig och privat sektor, där en gemensam nämnare ofta är att både för mycket, och för lite, styrning och kontroll (jämfört med hur mycket tid och resurser som läggs på kärnverksamhet) kan vara negativt för resultaten. Att hitta balansen är det svåra i vilken verksamhet som helst. Internationellt bistånd verkar i miljöer med stora och många olika typer av risker och sker i komplexa nätverk av olika typer av givare, förmedlare och mottagare där krav ställs från många håll samtidigt och vidare i flera led.
Faktum är att ett av de problem som ledde fram till att biståndsgivare och mottagarländer tillsammans tog fram internationella principer för effektivt bistånd var den växande, spretiga och otydliga uppsättning krav som olika biståndsgivare tillämpade gentemot mottagarländer. En studie av Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) visar att aktörer inom biståndet, som till exempel till civila samhället, näringslivet, forskningen och myndigheter, lägger stor vikt vid formell styrning och kontroll. Även i typer av stöd som beskrivs som mindre öronmärkta och detaljstyrda ökar mängden krav på interna system för styrning och kontroll markant.
Avsaknad av styrning är inte problemet inom det internationella biståndet. Det som är intressant att diskutera både inom biståndet och i biståndsdebatten är vilka typer av styrning och kontroll som är ändamålsenliga. Vad bidrar till transparens och förtroende för det internationella biståndets resultat hos svenska folket å ena sidan, och tillräcklig tid och fokus för att genomföra arbetet som leder till positiva resultat för människor i fattigdom och förtryck å andra sidan? Den diskussionen bör föras utifrån konkreta exempel och fakta om hur styrning och kontroll ser ut för olika delar av det internationella biståndet, inte med svepande påståenden om kravlöshet.
”En tredjedel av biståndet försvinner i korruption”
Den här myten är felaktig och bygger på en ren missuppfattning i ett tal av dåvarande FN-generalsekreteraren Ban Ki-Moon 2012. Sida förklarar mer om detta här.
Sanningen är att det inte går att uttala sig tvärsäkert om hur stor korruptionen är, eftersom den till sin natur är dold. De sammanställningar som till exempel Världsbanken och Sida har gjort av fall där korruption upptäckts och pengar krävts tillbaka kan mätas i promille av biståndet. Men det är osannolikt att det ger hela bilden. Andra försök att uppskatta hur mycket korruption som finns i olika länder har handlat om samhället i stort snarare än biståndsmedel. Då har uppskattningar av merkostnader på grund av mutor i företags upphandlingar handlat om några procent.
Det som är sant är att internationellt bistånd verkar i många länder där korruption är ett stort samhällsproblem. Bistånd går ofta till insatser i miljöer där korruption utgör ett utbrett samhällsproblem som påverkar rättsstatens och människors möjligheter. Det finns en intressant paradox i att bistånd ofta behövs allra bäst i miljöer där det är som allra svårast att arbeta med det. Helena Hede Skagerlind från Expertgruppen för Biståndsanalys menar att det är då man måste arbeta med system för styrning och kontroll på ett aktivt och evidensbaserat sätt, och dessutom stödja organisationer i civilsamhället och andra oberoende granskare för att utkräva ansvar från dem som missbrukar sin makt.
Att korruptionsfall upptäcks och utreds är viktigt och bra. Att förebygga och utreda korruption är en viktig del av arbetet som utförs inom biståndsorganisationer. Det är viktigt att förhindra alla typer av maktmissbruk för egen vinning, inte enbart stöld eller missbruk av pengar. Ofta diskuteras korruption enbart som en fråga om risker för att biståndsmedel stjäls eller används fel på sin väg från en svensk budget till utsatta människor i samarbetsländer, men antikorruption är en ännu större och viktigare samhällsfråga än så. Det handlar om demokrati, hållbara leverantörskedjor, och att hantera och förebygga risker att utbredd rättsosäkerhet och maktmissbruk i samhället påverkar biståndsinsatsers resultat negativt. Korruption är också ett svårt och mångbottnat samhällsproblem som inte har några snabba, enkla lösningar utan kräver systematiskt och principfast arbete under lång tid. ”Forskning visar att demokrati inte nödvändigtvis hjälper mot korruption, däremot är det fastställt att ett aktivt antikorruptionsarbete leder till stärkta demokratiska principer”, sa Parul Sharma från Institutet Mot Mutor i en intervju i tidningen Omvärlden. Hon menar att större fokus bör läggas på att minska korruptionen i allt arbete för hållbar utveckling.
Det är rätt att bli förbannad när korruption sker. Korruption gör hela samhällen mer orättvisa och bidrar till ökad fattigdom och osäkerhet bland människor. Ett rätt genomfört bistånd har en positiv effekt mot korruption. Exempelvis genom stöd till lokala anti-korruptionsorganisationer och till bättre förvaltning i institutioner. Att svenska biståndsorganisationer ger lokala partnerorganisationer stöd att bygga upp sin administrativa förmåga ger också positiva effekter i deras arbete som helhet. Liksom att bygga internationella samarbeten mellan organisationer på en gemensam grund av antikorruption som solklar princip.
”Utvecklingsbistånd är mindre effektivt än humanitärt bistånd”
På senare tid har vi hört regeringsrepresentanter och ledarsidor lyfta fram olika argument för varför humanitärt bistånd är det som Sverige bör satsa sina pengar på. Nästan alltid som en kritisk jämförelse med det långsiktiga utvecklingssamarbetet som framställs som mindre effektivt. För de flesta personer som jobbar med bistånd, oavsett om det är humanitärt stöd eller utvecklingssamarbete, känns denna jämförelse förbryllande. Ungefär som att säga att den svenska sjukvården skulle bli mer ändamålsenlig om vi bara satsade på akutmottagningar och intensivvårdsavdelningar och lade ner vårdcentraler och specialistvård. Akuta och långsiktiga insatser hänger ihop och i bästa fall förstärker de varandra.
I Sveriges bistånd ryms stöd med två olika mål:
- Det humanitära biståndets mål är att rädda liv, lindra nöd och skydda mänsklig värdighet. Det utgår från ett rättsligt ramverk som finns uttryckt i den internationella humanitära rätten och andra humanitära principer.
- Det internationella utvecklingssamarbetets mål är att bidra till att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det är ett långsiktigt arbete som kräver en analys av grundorsaker till att människors rättigheter inte respekteras och ett stöd till de krafter som arbetar för att förändra och förbättra situationen i sitt samhälle.
Det är ingen tvekan om att behovet av humanitärt bistånd är enormt i världen idag. Antalet människor i behov av akut hjälp har mer än fyrdubblats under det senaste decenniet. De humanitära behoven har ökat framförallt på grund av mer utdragna och våldsamma konflikter och klimatförändringar. I pandemikrisen ökade antalet människor i världen som behöver humanitärt stöd från 168 till 235 miljoner personer. Efter Rysslands angreppskrig mot Ukraina och den brist på livsmedel, insatsvaror till jordbruket och prisökningar som det bidragit till globalt, tillsammans med den utdragna torkan söder om Sahara, har de humanitära behoven i världen mångdubblats, och 363 miljoner människor befinner sig i akut nöd. Trots ökning av det humanitära stödet under senare år har därför andelen finansierade humanitära appeller från FN minskat ytterligare och gick 2023 för första gången någonsin under hälften av det globala behovet. Dessutom är de pågående humanitära kriserna ojämnt finansierade, där de akuta humanitära behoven i Ukraina är relativt sett mest finansierade, och Syrien och Jemen tillhör de mest bortglömda katastroferna.
Men svaret på en värld i kris kan aldrig vara att enbart fortsätta öka det humanitära biståndet. Vi måste också lösa grundproblemen till människors sårbarhet och förebygga kriser. Tidningen The New Humanitarian sammanställde en lista på underliggande orsaker som driver på de humanitära kriserna idag. Alla de orsaker som nämns kräver antingen politiska reformer eller möjligheter för människor att mer långsiktigt stärka sin försörjning, sitt inflytande, fungerande hälsosystem, arbete mot könsbaserat våld, hållbara livsmedelssystem, med mera.
Bra utvecklingsbistånd leder till mindre behov av humanitärt stöd. Och inget utvecklingssamarbete i svåra miljöer leder till större behov av humanitärt bistånd. Långsiktigt utvecklingssamarbete är viktigt för att förebygga konflikter och bygga mer jämställda, hållbara samhällen som klarar av att hantera konflikter fredligt. Insatser för att förebygga och minska risker kopplade till katastrofer minskar sårbarhet för extremväder och humanitära konsekvenser av klimatförändringarna. Flest liv och mest resurser kan sparas, med minst lidande, genom förebyggande insatser. Erfarenheter visar också att där det finns uppbyggda samarbeten i det lokala och nationella civilsamhällen och investeringar i deras motståndskraft så fungerar hjälparbetet också bättre när en katastrof slår till.
Debatten inom biståndssektorn handlar inte om att prioritera humanitärt eller utvecklingsbistånd, utan snarare om hur de två ska samverka bättre och utvecklas för att stärka nationella och lokala aktörer och drabbade människors delaktighet. Det stämmer också att olika typer av utvecklingsbistånd är olika effektivt i olika länder. Utvecklingsbistånd som skulle fungera i stabilare miljöer har väldigt dåliga förutsättningar att fungera i sköra stater. Ett exempel på det är det svenska biståndet till Afghanistan, där en utvärdering visade att biståndet ofta hade varit alltför samordnat med andra biståndsgivares politiska och militära agendor. Det fanns också en övertro på vilka reformer av förvaltningen som skulle vara möjliga i de starka informella maktstrukturerna i landet. De insatser som har förutsättning att fungera i konflikter och fragila stater är ofta lokala, mer småskaliga och konkret kopplade till människors förutsättningar att minska sin sårbarhet på sikt genom utbildning, försörjning, lokal social förändring, etcetera.
Ofta likställs humanitärt arbete med kortsiktiga insatser men verkligheten idag är mycket mer komplex än så. Många humanitära kriser pågår under väldigt lång tid, och i utdragna, kroniska konflikter och kriser måste humanitära aktörer förhålla sig till frågor som rör långsiktig utveckling och hållbarhet. Det pågår mycket arbete internationellt och lokalt för att bygga upp bättre samverkan mellan humanitärt stöd, utvecklingsbistånd och fredsbyggande arbete, liksom finansieringsformer som fungerar för att stärka samverkan utan att tumma på de humanitära principerna.
”Länder i Afrika har fått pengar av oss så länge att de borde klara sig själva”
Med jämna mellanrum frågar sig någon biståndsdebattör i media hur länge det är motiverat att ”pumpa in pengar” i länder som Tanzania eller Zimbabwe när vi ser en negativ utveckling på flera områden trots decennier av svenskt bistånd.
Faktum är att det inte är höginkomstländerna som överför resurser till Afrika om man räknar netto, utan pengarna går åt andra hållet. Från länder i Afrika går betydligt större flöden av skuldåterbetalningar och skatte- och kapitalflykt till höginkomstländer, jämfört med de pengar som Afrika tar emot i form av lån, investeringar och bistånd. Utländska investeringar på kontinenten är runt 54 miljarder dollar, men extremt lite av dem går till låginkomstländer. Totalt får länder i Afrika årligen runt 48 miljarder dollar i bistånd. I motsatt riktning förlorar man upp till 89 miljarder dollar per år till skatteparadis och höginkomstländer i olovlig kapitalflykt (där olaglig utvinning av naturresurser, korruption och stora företags skatteflykt ingår) enligt UNCTAD.
Till detta kommer fler flöden som går i motsatt riktning än biståndet. Globalt ser bilden ut så här:
- Enligt FN står fyra av tio låg- och medelinkomstländer idag inför allvarliga skuldproblem. Det innebär att halva mänskligheten bor i länder som lägger mer pengar på skuldbetalningar än på hälsa eller utbildning. Det kommer att leda till stora sociala och ekonomiska konsekvenser inte minst för en generation barn och unga som redan drabbats hårt under pandemin.
- Multinationella företags aggressiva skatteplanering uppskattas leda till utvecklingsländers årliga skatteförluster på ca 200 miljarder dollar, enligt en beräkning av Internationella Valutafonden (IMF). Som jämförelse skulle 200 miljarder USD räcka till utbildning för 248 miljoner barn som idag inte går i skolan. IMF säger också att nästan 40 procent av alla utländska direktinvesteringar är så kallat ”fantomkapital” designat för att multinationella företag ska kunna minska eller undvika skatt.
- Människor i utvecklingsländer fick stå för 60 miljarder dollar i kostnader för anpassning till klimatförändringar 2020, enligt UNEP. Klimatförändringar som orsakats nästan uteslutande av rikare länder. Höginkomstländernas bistånd till klimatanpassning täckte knappt en tredjedel av den kostnaden. År 2030 kan dessa kostnader ha vuxit till 330 miljarder dollar årligen, även om vi lyckas nå målen i Parisavtalet, det vill säga dubbelt så mycket som världens totala bistånd i år.
Allra helst vill vi såklart nå en punkt där bistånd inte längre behövs annat än för internationellt samarbete i krissituationer och för att hantera gemensamma globala nyttigheter. Dit har vi långt idag. Redan före Covid-19 saknade utvecklingsländerna hela 2 500 miljarder dollar per år för att nå målen i Agenda 2030, enligt FN. Efter pandemins utbrott pekade FN-organet UNCTAD på behovet av ett extra krispaket på samma summa i stöd till låg- och medelinkomstländer.
Det råder inget tvivel om att det vilar ett tungt politiskt ansvar på många ledare i afrikanska stater som hållit sig kvar vid makten till varje pris och bidragit till samhällets sårbarhet, ojämlikhet, korruption och konflikter. Det ligger i biståndets natur att verka där förutsättningarna är som svårast, vilket leder till tuffa avvägningar. Det är därför en stor del av biståndets hantverk att identifiera de lokalt förankrade förändringsaktörer som har bäst möjlighet att göra skillnad för människor i fattigdom och förtryck, och att stötta deras arbete. Ofta är aktörerna en kombination av organisationer i civilsamhället och andra oberoende förändringsaktörer, statliga institutioner och marknadsinstitutioner. Självklart bör diskussionerna fortsätta om svåra gränsdragningar när biståndet verkar i sköra stater eller icke-demokratier, och vilka möjligheter det finns att påverka i rätt riktning. Men argumentet att biståndet bör avvecklas för att vi har bidragit med för mycket resurser håller inte. Inte medan Sverige och EU är med och upprätthåller föråldrade och icke ändamålsenliga globala regelverk för bland annat finanssektorn, skatter, företags ansvar, jordbrukssubventioner med mera. Vanliga människor i låg- och medelinkomstländer får stå för det mesta av den globala notan, med negativa konsekvenser för både miljö och människor.
När vi undersöker hur stor andel av länders bruttonationalinkomst (BNI) som kommer från internationellt bistånd visar det sig att argumentet att utvecklingsländer stannar kvar i beroende inte håller. Ett land som Tanzania, där biståndet stod för nästan en tredjedel av BNI i början av 1990-talet, har idag en andel bistånd av BNI på några få procent. Det beror inte på att biståndet har minskat, utan på Tanzanias ekonomiska utveckling. Tanzania har också med stöd av biståndet gjort stora framsteg på exempelvis hälsoområdet, något som också varit ett av syftena med Sveriges och Tanzanias samarbete. Detsamma gäller i många av Sveriges samarbetsländer. De är idag betydligt mindre beroende av internationellt bistånd, men att uppnå de Globala målen utan olika grader av internationell finansiering är idag inte realistiskt för majoriteten av låg- och medelinkomstländerna. Undantagen från det minskade biståndsberoendet finns i de länder som befinner sig i konflikt. Där finns vår tids stora utmaningar, för även om många länder gått framåt i kampen mot fattigdom de senaste årtiondena, så kan inte samma sak sägas om situationen i de mest konfliktdrabbade länderna.
”Internationellt bistånd betyder mindre än handel för länders utveckling”
Det finns många pengaflöden som är större än biståndet i länders ekonomiska utveckling, till exempel de egna skatteintäkterna, lån, investeringar, handel och remitteringar (pengar till familjer från människor som har migrerat). Att få de resurserna att arbeta för de mest utsatta länderna och människorna skulle betyda långt mer för en hållbar utveckling än de relativt små internationella överföringar som biståndet utgör.
Handelsinsatser i syfte att minska fattigdom kommer dock med utmaningen att låginkomstländerna har mycket begränsad internationell handelsaktivitet. Exporten och importen från världens minst utvecklade länder har på senare år avstannat på under en procent av den globala handeln. Att då i alltför stor utsträckning förlita sig på handel som effektivt verktyg för utveckling kan därför vara en otillräcklig metod.
För att handel ska gynna en hållbar utveckling behöver insatser riktas för att förbättra levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck och ske med respekt för mänskliga rättigheter och miljö. Exempelvis OECD har lyft fram att kopplingen mellan handel och fattigdom inte alltid har ett enkelt samband. För att handel ska lyckas bidra till minskad fattigdom behöver den nå sektorer, konsumtionsmönster och geografiska områden som faktiskt involverar människor som lever i fattigdom, vilket den inte per automatik alltid gör.
Bland annat därför är en inkluderande ekonomisk utveckling ett arbetsområde i det svenska biståndet, som står för ungefär tio procent av Sidas stöd i samarbetsländer. Stöd till länder att bygga upp sin infrastruktur och sina handels- och marknadsinstitutioner är ett stort arbetsområde inom EU:s bistånd. EU bidrog med nästan hälften av allt handelsrelaterat bistånd i världen, 23 miljarder euro år 2020. Denna typ av bistånd har ökat med 60 procent sedan 2011. Enbart 13 procent av EU :s handelsrelaterade bistånd går till de enligt FN minst utvecklade länderna, vilket är långt ifrån EU:s mål om att en fjärdedel av Aid for Trade bör ske i samarbete med dessa länder innan 2030.
Både handel och bistånd spelar viktiga roller för en hållbar utveckling. Alla de olika resurser som länder kan dra nytta av för samhällets utveckling har olika syften. Utvecklingsbiståndet är den resurs som existerar för att förändra villkoren för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det gör att biståndet har en unik roll att fylla i sammanhang dit andra resurser inte når. Det kan handla om att stärka de mest utsatta människorna i de mest utsatta länderna eller att stärka förändringsaktörer som driver på för mer demokratiska, jämlika och hållbara samhällen, ibland i stark motvind från den politiska och ekonomiska eliten i sitt eget land.
”Villkorat bistånd är bra migrationspolitik”
En politisk vilja att framstå som handlingskraftiga i migrationsfrågor har fått många europeiska och svenska politiker att lyfta fram idéer om att sätta migrationspolitiska villkor för biståndet. Detta trots att forskningen entydigt pekar på att det inte ger bra resultat. Vissa politiker i EU-länder vill också att bistånd ska ha en roll i att främja återvändande av personer som sökt, men fått nekad, asyl. Bland annat detta fick OECD:s biståndskommitté att 2022 anta tydligare riktlinjeranta tydligare riktlinjer för var gränserna går mellan biståndsinsatser och migrationspolitik. Om biståndsmedel som avsedda att ge människor bättre förutsättningar att ta sig ur fattigdom och förtryck används i ett annat syfte, som inte utgår från biståndets mål, mänskliga rättigheter och fattiga människors perspektiv, då har biståndsmedel missbrukats. I många samarbetsländer har migrationspolitiska krav inte heller praktiska förutsättningar att fungera på det sätt som vissa politiker i EU hoppas
En rapport om EU:s politiska fokus på att använda bistånd för att stävja migration till Europa tar upp en rad risker och negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter, biståndets effektivitet, och EU:s efterlevnad av internationella överenskommelser. Några problematiska exempel som tas upp i rapporten är att migrationspolitisk inblandning i biståndet styr resurser och fokus fel. I värsta fall kan det leda till att biståndsresurser bidrar till kränkningar av flyktingars och migranters mänskliga rättigheter (vilket Europeiska Revisionsrätten kritiserade 2020 i ett utlåtande om EU-stöd till gränskontroll i Libyen). Det finns också forskning som pekar på att EU:s krav på och stöd till mer gränskontroll har försämrat det regionala utbytet mellan länder i Västafrika, med negativa effekter för fri handel, ekonomisk utveckling och livsmedelsproduktion. Det påverkar levebrödet för framför allt kvinnor, som spelat en stor roll i utbytet över gränserna inom regionen.
Det högt uppskruvade tonläget i den nationella debatten om migration i Sverige och andra EU-medlemsstater ger näring åt politiska förslag om hur bistånd kan agera verktyg åt migrationspolitiken. Ibland grundas sådana förslag på fördomar i stället för på fakta om drivkrafterna bakom människors beslut att migrera och flyktingars och migranters rättigheter. Denna politisering försvårar då också det viktiga arbete och expertis som redan finns om migration och utveckling inom både utvecklingsbiståndet och det humanitära biståndet. Politiseringen har också fått den olyckliga konsekvensen att ”samarbetsländer inom biståndet” utmålats som problem på generaliserande och lösa grunder i media.
”Sveriges bistånd har blivit mycket mindre transparent”
Påståendet att transparensen i Sveriges bistånd blivit markant sämre har varit populärt bland de politiska partier som har just ökade krav på transparens som en profilfråga i sin biståndspolitik. Detta påstående bygger på en felaktig tolkning av Aid Transparency Index (ATI), en oberoende rankning av internationella biståndsgivares transparens som genomförs av den globala kampanjen Publish What You Fund. Denna undersökning genomförs vartannat år och den senaste rankningen av statliga och multilaterala biståndsgivare publicerades 2022. Sverige/Sida hamnade då i kategorin ”Good”, på plats 21 av 50 granskade institutioner.
Det debattörerna lyfter är att Sverige 2014 låg på plats 6 i världen, och alltså halkat ner rejält till plats 21 på åtta år, och det låter ju inte så bra.
Problemet är att en omfattande omarbetning av metoden för granskningen skedde mellan 2016 och 2018, så resultaten före och efter omarbetningen är inte enkelt jämförbara. Även inför granskningarna 2020 och 2022 gjordes mindre uppdateringar för att återspegla kunskapsutvecklingen inom biståndstransparens och standardiserade data. Att jämföra ända tillbaka till det första Aid Transparency Index 2014 ger den ytterligare svårigheten att betydligt färre biståndsgivare då deltog i granskningen, och Sverige var ett av de länder som tidigast anammade denna standardiserade rapportering.
Fakta i frågan är att transparensen i det svenska biståndet ökade rejält under 2010-talet i och med att Openaid.se etablerades och att Sverige var drivande i den internationella processen för att sätta upp den internationella standarden IATI (International Aid Transparency Initiative). I de senare granskningarna har transparensen i Sveriges bistånd varit relativt oförändrad i de flesta kategorierna, med några mindre undantag (varav de flesta inneburit en positiv utveckling, framförallt i standardiseringen av data om budgetar och finansiering).
Så ett mer korrekt påstående vore: Sveriges transparens i biståndet har inte försämrats markant, utan förbättrats punktvis de senaste åren. Däremot har flera stora biståndsgivare (framförallt multilaterala institutioner och fonder) utvecklats i snabbare takt än Sverige i sitt arbete med att rapportera in standardiserade data de senaste åren och därmed gått om Sverige i indexet. En generell varning som utfärdas i IATI-rapporten 2022 är att samtliga givare tenderar att släppa fokus på att upprätthålla datakvaliteten på detaljnivå mellan granskningarna, så ständiga påminnelser om transparens och varför/ hur det är viktigt behövs.
Nyligen genomfördes den första liknande granskningen av institutioner för finansiering av utveckling, såsom svenska Swedfund, som investerar svenska offentliga medel i näringslivs- och marknadsutveckling i låg- och medelinkomstländer. Att investera offentliga biståndsresurser på privata marknader medför en egen uppsättning utmaningar för transparensen, och därför initierades ett eget transparensindex för denna typ av utvecklingsfinansiärer. Swedfund har hittills inte publicerat standardiserad information på insatsnivå och saknade också en del annan information om sin verksamhet. Totalt rankades Swedfund som nummer 18 av 21 granskade organisationer.
Bonusmaterial:
Publicering av aktuella, standardiserade data gör information om biståndet sökbar och möjlig att använda till många typer av studier. Data i IATI-standard ger högst poäng i de olika kategorier som undersöks i detta transparensindex. Likväl är det tidskrävande att rapportera allt enligt IATI, så det är alltid en avvägning mellan vilken information som bör finnas i standardiserat format och vad som kan delas i vanliga dokumentformat. Alla former av datainsamling och rapportering tar tid och resurser, och den viktiga balansen ligger i att samla in information som ger mervärde för dataanvändarna och för effekterna av Sveriges bistånd i det stora perspektivet. I de kategorier i Aid Transparency Index där Sverige har fått poängavdrag är det för att dokument fanns upplagda som PDF och inte enligt IATI-standard. Den information som eftersöktes av granskarna fanns dock i så gott som alla fall att hitta publicerad på internet, men i mindre standardiserade format.
”Biståndspengar gör bara nytta utanför Sverige”
Regeringen har under sitt första år gjort drastiska nedskärningar i flera anslag med hänvisning till att biståndspengar inte ska stanna i Sverige. Det gäller bland annat informations- och kommunikationsanslaget till svenska biståndsorganisationer och stöd till utvecklingsforskning.
Det stämmer att en del av det som biståndsgivarländerna redovisar som bistånd är inhemska kostnader. Dock är det inte var en aktivitet sker som i första hand avgör om det är ett effektivt bidrag till att bekämpa fattigdom och förtryck och nå Globala målen. Exempelvis Östgruppens arbete med information och kommunikation i Sverige handlar om att stötta ryska och belarusiska människorättsförsvarare, bland annat genom att bjuda in dem till Sverige och därmed ge dem en arena för att bilda opinion mot det auktoritära styret i sina hemländer. Dessutom hjälper de oss att förstå vad som händer i ett land som Ryssland. Ett annat exempel är hur organisationen Fair Actions gransknings- och påverkansarbete (finansierat med bidrag för information och kommunikation i Sverige) bidrog till säkrare arbetsplatser för arbetare i textilindustrin i bland annat Bangladesh. Det kan också vara så att en aktivitet i Sverige eller EU är viktig för att lägga grunden för fortsatt effektivt utvecklingssamarbete på lång sikt. Bra exempel är praktikverksamheter eller möjligheter att bedriva utvecklingsstudier, som stärker kunskaperna om och engagemanget i globalt samarbete för hållbar utveckling.
Stödet till utvecklingsforskning innebär förstås att en del svenska forskare får ekonomiskt stöd från biståndsbudgeten, men forskningen görs i stor utsträckning i samarbete med forskare internationellt och syftar till att förstå och hitta lösningar på globala problem.
Men det stämmer att vissa inhemska kostnader har alltför svag koppling till biståndets mål. Det gäller till exempel när givarländer utnyttjar möjligheten att bekosta inhemska flyktingkostnader med biståndsmedel, något som är tillåtet i vissa fall, men som allvarligt urholkar de rika ländernas bidrag till fattigdomsbekämpning. I Sverige skar den förra regeringen ner biståndsbudgeten med så mycket som 9,2 miljarder 2022 för att ha mer pengar till flyktingmottagande från Ukraina. Trots att migrationsverkets prognoser sedan visade sig vara alldeles för höga betalades bara en del av pengarna tillbaka till biståndet, och den nuvarande regeringen valde att inte föra tillbaka den oanvända summan till behov inom biståndet. Det handlar om över två miljarder kronor 2022 och ca en miljard 2023 som ligger oanvända i statskassan och inte kommer människor i fattigdom och förtryck till godo.
Som en jämförelse uppgick Informations- och kommunikationsanslaget till 150 miljoner kronor, vilket utgör 0,3 procent av biståndsbudgeten.
En grundförutsättning för att demokratin ska fungera är att invånarna får insyn i vart deras skattepengar går. Mottagarna av svenskt skattefinansierat bistånd är en av de grupper som har sämst förutsättningar att göra sina röster hörda i Sverige. Verksamheten sker långt bort, och få svenskar kommer i direkt kontakt med den. Detta är ytterligare ett skäl till varför stöd till information och kommunikation om biståndet behövs.
Fakta i biståndsdebatten
Vi har också samlat en ordentlig fördjupning kring EU:s och Sveriges bistånd här: ”Fakta i biståndsdebatten”
Fler myter om biståndet
”Sveriges bistånd har vuxit okontrollerat”
Myten att Sveriges bistånd vuxit ”okontrollerat” har spridits i debatten. Ofta sägs då att inget annat område i budgeten har tillåtits växa mer de senaste tjugo åren. Anledningen att 1999-2000 är bra år att jämföra med för de som förespråkar ett lägre bistånd är att då var svenskt bistånd lägst någonsin: 0,7 procent av BNP. Görs jämförelsen i stället till exempel över de senast tio eller femton åren finns flera utgiftsområden som vuxit lika mycket eller mer, till exempel utgifterna för utbildning eller sjukvård och omsorg.
”Pengarna behövs bättre till behov i Sverige”
Om vi jämför människors livssituation, sett till materiella och även andra begränsningar av möjligheter i livet, är skillnaden milsvid mellan Sverige och livet för många i låginkomstländer och sköra stater. Det kan handla om att råka födas till flicka, att ha dåliga chanser till inflytande för att kunna förändra något, och ofta stor osäkerhet och befogad rädsla för våld. Skillnaden blir ännu större om vi sedan jämför vilka möjligheter samhället har för att kunna förbättra situationen.
Det behöver inte skapas en motsättning, utan finns tvärtom en växelverkan mellan internationellt bistånd och välfärd på hemmaplan. Forskare i USA har visat att länder som ger stort internationellt bistånd också satsar mycket resurser på social trygghet för de egna medborgarna. Medkänsla smittar. Arbete för alla människors lika värde internationellt och i Sverige förstärker varandra. Och det bidrar till både trygghet och säkerhet i samhället.
”Feministisk snöröjning i Ukraina är löjligt bistånd”
Ett återkommande fenomen bland vissa biståndskritiker i media och sociala medier är att uttrycka skepsis inför arbete som får stöd genom svenskt bistånd genom att antyda att det inte är ett värdigt ändamål. Ett typiskt sätt att leverera repliken är att säga ”våra skattepengar går till feministisk snöröjning i Ukraina” med ett förlöjligande tonfall samtidigt som man rullar med ögonen.
Detta är inte så mycket en myt som en klassisk antifeministisk härskarteknik. Därför är det kanske inte förvånande att kritikernas upprördhet ofta väcks av sådant som jämställdhetsbudgetering i Ukraina. Eller hbtq-rättigheter i Moldavien. Eller starta eget-bidrag för ungdomar i Liberia. Det finns många exempel på bistånd som väcker indignerade kommentarer på internet om vad svenskt bistånd stödjer.
I skrivande stund har vi biståndsmyt-busters inte kännedom om huruvida stödet till mer jämställd budgetering i Ukraina var en bra biståndsinsats eller en mindre bra. Att en biståndsinsats blir bra beror på så många faktorer. Vilken aktör som driver förändringen, tidpunkt, målgruppsanalys, relationer med samhället runtomkring och hur risker, konflikter och andra yttre och inre faktorer påverkar under arbetets gång. (En kvalificerad gissning är väl att Sida inte skulle ha valt att lyfta fram insatsen i sitt kommunikationsarbete om den var ett misslyckande.)
Men det är inte poängen. Faktum är att det är omöjligt att utläsa av en beskrivning av ett ändamål om det är bra eller dåligt bistånd. Nästa gång frestelsen är stor att fnysa över satsningar på en samhällsförändring som har en potentiellt livsviktig effekt för en grupp du själv inte tillhör – hejda dig! Det är synd om du personligen inte delar åsikten att det är viktigt, men det är faktiskt helt irrelevant. Världens länder har enats om Agenda 2030 för hållbar utveckling, där finns målen som ska uppnås (ja, jämställda budgetar finns med). Biståndets roll är att bidra särskilt till att ingen som tvingats leva med diskriminering, i förtryck eller i fattigdom lämnas utanför.
”Människor som vill ge bistånd är naiva godhetsivrare”
Om denna myt skulle stämma så hade vi i alla fall varit naiva godhetsivrare i gott sällskap, eftersom fler än tre av fyra svenskar tycker att internationellt samarbete för utveckling i fattiga länder är viktigt, 56% tycker att biståndet är lagom eller bör öka, och nästan nio av tio av svenskarna och andra européer tycker att det är viktigt att EU samarbetar internationellt för att minska fattigdomen i världen.
Men faktum är att det finns väldigt lite som är naivt med insikten om att världen hänger samman, idag ännu mer än förr. Att vända ryggen åt världen och strunta i att konflikter, orättvisor, klimatförändringar och miljöförstöring ökar kommer att skapa långt mycket större problem i framtiden som påverkar oss alla. En mindre naiv lösning är att sträva efter mer internationellt samarbete för att förebygga konflikter och kriser och långsiktigt bygga upp demokratiska och hållbara samhällen för alla människor, både i med- och motgångar.
”Budgeten för internationellt bistånd är dubbelt så stor som polisens budget”
Att jämföra budgetar på övergripande nivå mellan helt olika utgiftsområden blir sällan rättvisande. Ändå görs ibland försök i samhällsdebatten att jämföra biståndet med Polisens eller rättsväsendets budgetnivåer. Det vore roligare om politiska uttalanden om Polisen och bistånd i stället handlar om Polismyndighetens viktiga internationella arbete inom biståndet.
Även om man går med på premissen att det skulle vara meningsfullt att jämföra på detta sätt är jämförelsen inte likvärdig. Om jämförelsen görs mellan polismyndighetens budget och hela biståndsramen, så ingår en mängd kostnader som formellt kan redovisas som bistånd från andra utgiftsområden. Om man i stället vill jämföra mer likartade typer av budgetposter (för 2022):
- Utgiftsområde 4 (rättsväsendet) är tio miljarder större än Utgiftsområde 7 (internationellt bistånd).
- Polismyndighetens verksamhetsbudget är drygt fem miljarder större än biståndsmyndigheten Sidas.
Biståndsramens 57,4 miljarder är heller inte lika med 33 miljarder x 2. (siffror ur regeringens budgetproposition för 2022).
”Enprocentsmålet gör biståndsbudgetens nivå oförutsägbar”
Ibland framställs ett avskaffande av enprocentsmålet som ett förslag som läggs fram för att rädda biståndet från tvära kast i budgeten från år till år. Problemet med det argumentet är att det inte existerar någon ryckighet som skapats av enprocentsmodellen, utan den oförutsägbarhet som förekommit de senaste decennierna har skapats av helt andra politiska beslut. Ofta har även internationella valutakursförändringar påverkat biståndets förutsägbarhet negativt.
Oförutsägbarhet i biståndsbudgeten har inte berott på oförutsägbar ekonomisk tillväxt utan på andra politiska beslut. Under andra halvan av 10-talet berodde den stora ryckigheten framför allt på att bistånd använts till asylmottagande i Sverige. Det har lett till svårförutsägbara överföringar mellan Sidas och Migrationsverkets budgetar, beroende på stora variationer och osäkra prognoser för antal nyanlända asylsökande. Ryckigheten har även berott på att regeringen har låtit svenska budgetförhandlingar styra tolkningar av det internationella regelverket och tillämpat det oförutsägbart, vilket ofta kritiserats av biståndsorganisationerna.
Enprocentsmålet innebär i praktiken att biståndsbudgetens nivå i kronor sätts till 1 procent av regeringens prognos om kommande års BNI. Prognosen görs ofta i mitten av året inför att budgetpropositionen läggs fram i september. Det innebär alltså att biståndsbudgeten, förutsatt att riksdagen står fast vid principen, har en mycket hög grad av förutsägbarhet redan ett halvår innan varje budgetår inleds. Utfallet i biståndsstatistiken kan sedan bli strax under, lika med eller strax över en procent av faktisk BNI, beroende på hur väl prognosen stämmer. Summan i budgeten ligger fast.
”Talibanernas övertagande är bevis på att biståndet i Afghanistan har misslyckats”
Vi är många som känner en stark oro, ilska och chock över talibanernas maktövertagande och hur det hotar mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor och flickor. Många debattörer frågar sig hur det kunde bli så här, trots att så stora summor bistånd använts för att stärka en mer demokratisk stat? En annan viktig fråga är dock hur mycket ansvar som är rimligt att lägga på biståndet allena för ett lands demokratiska utveckling?
Biståndet har utgjort en bråkdel av de totala internationella resurserna som satsats i Afghanistan, inte minst jämfört med vad som spenderats på den militära insatsen. När vissa givarländer har blandat ihop sitt bistånd med säkerhetspolitik eller med att skapa acceptans för den militära insatsen för det med sig många olyckliga konsekvenser. Det säger till exempel den svenska regeringens utredning av den militära insatsen i Afghanistan. I en utvärdering av biståndet till Afghanistan konstateras att de sammanlagda internationella insatserna i Afghanistan i alltför hög utsträckning blev en del av USA:s krig mot terrorismen.
De svenska militära insatserna fram till 2014 kostade dubbelt så mycket som det svenska utvecklingssamarbetet i Afghanistan. Av USA:s totala insatser i Afghanistan gick 2 procent till bistånd, 86 procent till den amerikanska militären och 9 procent till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Sida konstaterar i en kommentar till rapporten hur ”oerhört svårt det är att bedriva ett effektivt bistånd när vi blir tydligt sammankopplade med de krigförande parterna”.
Att bistånd sammankopplas med militära insatser är ett stort problem, inte enbart i Afghanistan. Det försämrar säkerheten för humanitär personal och civila när rågången inte upprätthålls mellan humanitärt stöd och stridande parter. Tilliten för biståndsinsatser och förankringen i lokalsamhällen påverkas negativt med sämre resultat som följd, både i det humanitära- och utvecklingsbiståndet. Det är inte i de förhållandevis små resurserna till bistånd som de flesta grundorsakerna till det internationella samfundets misslyckande i Afghanistan kan hittas. Tvärtom finns flera goda resultat av delar av biståndet, men detsamma kan inte sägas om de militära och politiska insatserna, enligt regeringens utredning av Afghanistaninsatsen.
Det afghanska folket står inför en humanitär katastrof. Med svår torka, pandemins ekonomiska konsekvenser och många år av konflikt var läget redan allvarligt. Med talibanernas övertagande riskerar situationen förvärras avsevärt. Mänskliga rättigheter hotas av regimen och offentlig samhällsservice uteblir i och med det strypta biståndet till staten. För att rädda liv och försvara de framsteg som gjorts hittills (inom bland annat utbildning, hälsa och jämställdhet) är det viktigt med ett bistånd som når fram utan att kompromissa med sitt oberoende, sin nolltolerans mot korruption eller sin förankring hos lokalbefolkningen.
”Allt bistånd till Afghanistan har varit bortkastade pengar”
Nyligen kom en expertutvärdering av det svenska biståndet till Afghanistan de senaste tjugo åren, som drog många lärdomar om brister i det internationella biståndet till landet. Sida beskriver själva att de och andra biståndsgivare har misslyckats med att bidra till ”en hållbar och väl fungerande stat med brett förtroende hos befolkningen”. Framför allt är det i biståndet till staten som biståndet har utgått från fördefinierade lösningar och inte byggt på tillräcklig förståelse av verkligheten i Afghanistan. Den nödvändiga pusselbiten i allt bistånd – förankring i lokalbefolkningen och att initiativet ägs av lokala aktörer – saknades.
I debatten efter talibanernas maktövertagande i Kabul har slutsatserna från denna utvärdering flera gånger lyfts som ett bevis för att biståndet till Afghanistan generellt har haft negativa effekter. Den har också använts som stöd för argument om att bistånd inte fungerar.
Att biståndsinsatser kan ge negativa effekter är ingen myt. Men att utifrån en kritisk rapport göra generaliseringar om biståndet till ett helt land är inte rimligt. Biståndet till Afghanistan har uppenbarligen också lett till goda resultat som inte kan göras ogjorda. Inte ens talibaner kan ta tillbaka utbildningen av de kvinnor som idag står stärkta. Mödra- och barnadödligheten har minskat, läs- och skrivkunnigheten ökat, kvinnor har tagit en annan roll i samhället och civilsamhället är bättre organiserat. När utvärderingen lyfter positiva arbetssätt är det till exempel stöd via Svenska Afghanistankommittén och andra som har nödvändig lokal förankring och förmåga att anpassa arbetet efter hur processer och behov ser ut i praktiken.
Det är inte heller rimligt att göra påståenden om att allt internationellt bistånd skulle vara ineffektivt utifrån rapporten ovan. Internationellt bistånd är exakt som alla andra verksamheter i samhället, varken per definition effektivt eller ineffektivt. Extremt förenklat: Bra bistånd ger bra resultat (eller, i svåra situationer, bidrar i alla fall till att motverka en negativ utveckling för utsatta människor). Dåligt bistånd riskerar att ge dåliga resultat. Organisationer och experter måste kunna granska problem och hålla biståndsgivare ansvariga för att leva upp till internationella principer om effektivt bistånd utan att det i media används generaliserande som argument mot internationellt bistånd som sådant.
”Behoven borde styra, inte ett mål för hur mycket som ska spenderas”
Hungern ökar i världen, klimatkrisen tvingar människor på flykt och demokratin går bakåt. Pandemin har förvärrat den redan tidigare enorma ojämlikheten, ökat den extrema fattigdomen och hotar miljontals människors tillgång till utbildning, hälsovård, matförsörjning, social trygghet och frihet från våld och förtryck. I synnerhet gäller det kvinnors och flickors rättigheter.
Om behoven ska styra behöver biståndet öka, inte minska. Även om alla världens givarländer skulle öka sina biståndsmål till en procent skulle det ändå inte täcka behoven. Idag täcks FN:s humanitära appeller bara till hälften, för att nämna ett exempel. Eftersom behoven är så långt mycket större är de tillgängliga resurserna så är det rimligare att sätta nivån på Sveriges bistånd genom ett principbeslut. Principen som gäller för biståndets nivå är att vi kan avvara en krona av varje hundralapp av Sveriges inkomster i solidaritet med människor som lever i fattigdom och förtryck för att bidra till en mer hållbar värld för alla. Att en princip finns för nivån på biståndet påverkar inte möjligheten att styra biståndets innehåll efter de behov som finns. Det är två olika saker.
”Sida klarar inte av att göra av med pengarna”
Sveriges riksdag har satt ett enprocentsmål för biståndet som innebär att när Sveriges bruttonationalinkomst ökar så ökar också det internationella biståndet så att det motsvarar en procent av BNI. Detta har på flera ledar- och debattsidor kritiserats för att det leder till att biståndsmyndigheten Sida får mer pengar än den kan hantera, att den ”slänger iväg pengar med noll koll” (vilket motsägs av att svenskt bistånd har gott anseende internationellt).
I samband med denna myt citeras nästan alltid en intervju med Sidas generaldirektör Carin Jämtin i Svenska Dagbladet från 2017. Hon uttrycker där att det är ”en utmaning” att göra av med ökade anslag till biståndsverksamheten det året. Det som sällan framgår i spridningen av påståendet att Sida får så mycket pengar att de inte klarar av att hantera dem är två saker:
- Dels att Carin Jämtins uttalande gjordes efter flera år av stora budgetförändringar på kort varsel, då regeringen valde att ta pengar ur biståndsbudgeten för att använda till vissa asylkostnader i Sverige (en formellt tillåten, men ofta kritiserad användning av biståndsmedel). Stora summor fördes fram och tillbaka mellan biståndsbudgeten och inhemska budgetposter under de år som många människor sökte asyl i Sverige och prognoserna (för antalet asylsökande) var osäkra. Detta ställde krav på en mer utvecklad planering för olika scenarier i biståndsbudgeten än tidigare, vilket enligt Sida och Regeringskansliet infördes i samband med detta.
- Dels att Sidas förvaltningsanslag inte utvecklats i takt med biståndsverksamheten samtidigt som det ska täcka fler kostnader för anställda i samarbetsländer. Detta är också en del av bakgrunden till ett ibland citerat uttalande av Sidas tidigare generaldirektör Bo Göransson som uttryckte att Sida skulle behöva göra stora rekryteringar av personal för att behålla kvalitet i en större och mer utmanande verksamhet.
Har du hört andra myter om bistånd?
Vi kommer fortsätta att slå hål på myter om internationellt bistånd. Sitter du inne på en myt som vi inte hört än? Hör av dig till oss på info@concord.se