Fakta i biståndsdebatten

Få svar på vanliga frågor om biståndet

Hem Myter Aktuellt
För att fördjupa och nyansera debatten om Sveriges och EU:s internationella bistånd ger vi här svar på vanliga frågor om biståndet.

Sveriges internationella bistånd 

I Sveriges bistånd ryms stöd med två olika mål:
• Det humanitära biståndets mål är att rädda liv, lindra nöd och skydda värdighet. Dess principiella grunder skiljer sig från andra former av bistånd. Det utgår från ett rättsligt ramverk som finns uttryckt i den internationella humanitära rätten och andra humanitära principer.

• Det internationella utvecklingssamarbetets mål är att bidra till att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det är ett långsiktigt arbete som kräver en analys av grundorsaker till att människors rättigheter inte respekteras och ett stöd till de krafter som i sitt samhälle arbetar för att förändra och förbättra situationen.

I det nuvarande policyramverket för Sveriges bistånd inriktas utvecklingssamarbetet på åtta områden: mänskliga rättigheter och demokrati, jämställdhet, miljö och klimat, fred, ekonomisk utveckling, migration, hälsa, samt utbildning och forskning. Sverige satsar en större andel av biståndsbudgeten på demokrati och mänskliga rättigheter (inklusive jämställdhet) jämfört med många andra biståndsgivare.

Sverige gav 51 miljarder kronor i internationellt bistånd år 2019. Det innebär att Sverige är världens tredje största biståndsgivare per capita (efter Norge och Luxemburg) och världens sjätte största biståndsgivarland i absoluta tal (efter USA, Tyskland, Storbritannien, Japan och Frankrike).

För att krångla till det lite så är inte totalsumman i den så kallade biståndsramen samma sak som budgeten för Sveriges biståndsverksamhet. Budgeten för biståndet som hanterades av Sida och Utrikesdepartementet var 44,5 miljarder år 2019. Vissa saker bokförs som bistånd men hanteras inom andra områden i statsbudgeten. Exempelvis räknas 2,4 miljarder kronor av för den del av Sveriges EU-avgift som går till EU-institutionernas bistånd.

Även stöd till vissa FN-organ inom andra områden i statens budget får formellt räknas som bistånd, liksom vissa förvaltningskostnader på Utrikesdepartementet och ambassader. Sverige räknar också en del av kostnaderna för flyktingmottagande som bistånd (2,6 miljarder 2019) fastän det är pengar som används i Sverige och mäts mot målen för asylpolitiken. Detta är ett formellt tillåtet men kritiserat sätt att redovisa inhemska kostnader som bistånd.

Sveriges riksdag har sedan slutet av 1960-talet haft ett mål om att Sveriges budget för internationellt bistånd ska motsvara en (1) procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Enprocentsmålet handlar om nivån som sätts för biståndsbudgeten. Det är inte kopplat till målen för själva biståndsverksamheten. Resultatmål för att nå det övergripande målet om att minska fattigdom och förtryck sätts i regeringens resultatstrategier för biståndet.

Enprocentsmålet fungerar i praktiken så att regeringen gör en prognos i mitten av varje år om kommande års BNI. I budgetpropositionen, som läggs fram i september, sätts summan för biståndsbudgeten till en procent av prognosen för BNI. Det betyder att utfallet av budgeten sedan kan bli strax under, lika med eller strax över en procent av faktisk BNI, beroende på hur väl prognosen stämmer. Under det senaste decenniet har prognoserna visat sig träffsäkra och därmed har biståndsbudgetens utveckling varit förutsägbar.

Den kraftiga ryckighet med snabba förändringar i biståndsbudgeten som inträffat vissa år har berott på att regeringen använt biståndsmedel till vissa asylkostnader. Det har lett till oförutsägbara överföringar mellan Sidas och Migrationsverkets budgetar, beroende på stora variationer och osäkra prognoser för antal nyanlända asylsökande.

EU:s internationella bistånd 

Även i EU:s bistånd ryms stöd med två olika mål:

• Målet för EU:s humanitära bistånd är rädda liv, förebygga och lindra lidande, samt upprätthålla mänsklig värdighet under katastrofer eller kriser. EU:s arbete styrs av de humanitära principerna och internationell humanitär rätt. Även EU:s humanitära roll beskrivs delvis i grundfördraget (art. 21.2g): att EU ska bistå befolkningar, länder eller regioner som drabbas av naturkatastrofer eller kriser orsakade av människor.

• Huvudmålet med EU:s utvecklingssamarbete är att utrota fattigdomen. Det målet är en del av EU:s grundfördrag (art. 21.2d). Unionens bistånd ska också bidra till att upprätthålla och främja grundläggande värderingar, intressen och principer som ska vägleda alla EU:s internationella relationer. I Lissabonfördraget (art. 3.5 samt 21.1) beskrivs dessa som:
– fred
– säkerhet
– hållbar utveckling
– solidaritet och ömsesidig respekt mellan folken
– fri och rättvis handel
– utrotande av fattigdomen och skydd för mänskliga rättigheter, i synnerhet barns rättigheter
– respekt för rättsstatens principer
– FN-stadgan
– internationell lag
– demokrati och grundläggande friheter
– respekt för mänsklig värdighet
– jämlikhet

EU:s policy för det internationella utvecklingssamarbetet heter EU Consensus for Development och uppdaterades senast 2017. Detta ramverk utgår från Globala målen för hållbar utveckling och prioriteringarna beskrivs med ”de fem P:na” i Agenda 2030 som ram: People, Planet, Prosperity, Peace, Partnership. Ett antal frågor lyfts också fram som särskilt viktiga tvärgående prioriteringar: ungdomar, jämställdhet, migration, hållbar energi och klimat, investeringar och handel, demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, och att stärka samarbetsländers egna resurser.

Under de senaste tio åren har EU ökat sitt internationella stöd till jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter, inte minst tack vare att man har antagit handlingsplaner för jämställdhet (Gender Action Plan I och II). Fortfarande, inför antagandet av den tredje handlingsplanen för 2021-2025, har EU dock en bra bit kvar för att leva upp till sina jämställdhetsmål.

EU-institutionerna har samarbete med en stor majoritet av alla låg- och medelinkomstländer, sammanlagt 140 länder världen över. Några av de sektorer i samarbetsländer där EU-institutionerna ger stöd är inom hållbart jordbruk, hållbar energi och klimat, hälsa och utbildning. Särskilda tematiska insatser görs för demokrati och mänskliga rättigheter respektive fredsbyggande.

Ett område inom EU-biståndet som fått kraftigt ökade resurser sedan 2015 är migration. EU har satt upp särskilda fonder för stöd på migrationsområdet, en samarbetsfond med Turkiet, en fond för stöd i Syrienkonflikten och en migrationsfond för Afrika. EU:s migrationsfond i Afrika har upprepade gånger mött hård kritik för att stöd betalats ut i syfte att begränsa människors rörlighet och migrationen till EU snarare än för att minska fattigdom, inklusive stöd till aktörer som själva gjort sig skyldiga till människorättsövergrepp mot människor på flykt som den libyska kustbevakningen eller krigsherrar i Sudan. Projekt för migrationshantering är exempel på en politisk trend i EU:s utvecklingspolitik som rör sig bort från huvudsyftet att utrota fattigdom.

EU:s sammanlagda bistånd utgörs av alla medlemsstaters officiella bistånd plus lån från den Europeiska Investeringsbanken, EIB. Allt sammanslaget är EU, med bred marginal, världens största biståndsgivare och står för mer än hälften av världens totala bistånd enligt den officiella biståndsstatistiken. Tillsammans är det ungefär 75 miljarder euro (0,46 procent av EU:s kombinerade BNI 2019).

EU-medlemsstaterna har sedan 2015 fått kritik för att man använt en stor andel av biståndet i de egna länderna, främst till kostnader för flyktingmottagande. Som mest användes nästan en femtedel av biståndet till inhemska asylkostnader, idag 8,9 procent (då färre människor på flykt når Europa eftersom EU hindrat dem).

EU-institutionernas bistånd är nästan 14 miljarder euro per år. Delar av medlemsstaternas bistånd kanaliseras via EU:s institutioner. I Sveriges fall är det ungefär två och en halv miljarder kr av den svenska EU-avgiften som används inom EU:s biståndsbudget (samt stöd via EU till Afrikanska utvecklingsfonden som till och med år 2020 administreras utanför EU-budgeten). Det gör att ca 7-8 procent av Sveriges bistånd går via EU-institutionerna.

EU ger en ovanligt stor andel av sitt bistånd till medelinkomstländer. Det beror till stor del på att förmånliga lån via EIB räknas som bistånd, och den typen av lån går sällan till låginkomstländer. Ungefär 20 procent av EU-institutionernas bistånd är lån via utvecklingsbanker.

EU har ställt sig bakom FN:s mål om att höginkomstländer ska bidra med minst 0,7 procent av sin BNI i internationellt bistånd varje år. Det åtagandet upprepades senast i EU:s policyramverk för biståndet 2017. Målet är att EU totalt sett ska bidra med minst 0,7 procent av BNI, medan de tretton länder som senast gick med i EU har dispens av ekonomiska skäl. De ska istället ge 0,33 procent av sin BNI årligen.

Sedan 2001 finns också ett åtagande inom FN om att minst 0,15-0,2 procent av höginkomstländernas BNI ska gå till de länder som av FN definieras som minst utvecklade på grund av låga inkomster och stora hinder för utveckling inom till exempel hälsa, nutrition och utbildning. Sverige är ett av nio länder som uppfyller åtagandet om minst 0,2 procent av BNI till människor i dessa länder. EU ger totalt sett 0,12 procent av sin sammanlagda BNI.

Båda dessa internationella åtaganden om biståndets nivå är delmål i Agenda 2030. Målet om minst 0,7 procent av BNP antogs i FN för första gången 1970.

Höginkomstländerna som grupp har aldrig varit nära att uppfylla målet om 0,7 procent, och bidrar bara med 0,3 procent av sin gemensamma BNI (2019). OECD:s biståndskommitté DAC har lyft den viktiga roll som Sverige och de andra länder som uppfyller budgetmålet spelar för att sätta press på övriga att fortsätta bidra. Det internationella biståndet spelar en viktig roll i att bekämpa fattigdomen i världen som annars riskerar att bli ett hot mot fred och hållbar utveckling globalt.