Analys

28 maj 2021

Ogrundat om bistånd som påtryckningsmedel vid utvisningar

#biståndsdebatten #eu:s och sveriges bistånd #migration och utveckling

Ett påstående som fått visst utrymme i politiska utspel och på ledarsidor handlar om att det finns ett ”stort problem” med länder som vägrar ta emot sina medborgare när de skall utvisas från Sverige, och att dessa länder därför inte bör få svenskt bistånd. Men vilka länder som är mottagare av svenskt bistånd gäller detta? Är antalet ärenden som beror på vägran från de länderna ett ”stort problem”? Vi har faktagranskat.

Efter en debatt mellan biståndsminister Per Olsson Fridh och Hans Wallmark (M) i Sveriges Radio P1 (22/4-21) skrev Nya Wermlands-Tidningen ett referat på sin ledarsida: ”M vill även att biståndet villkoras. I dag har vi ett stort problem med länder som vägrar ta emot sina medborgare när de skall utvisas från Sverige. Många av dessa länder är också stora mottagare av bistånd. Om de inte vill samarbeta, skall de inte få några pengar av oss.” 

”Många av dessa länder” antyder att det handlar om ett stort antal länder totalt, och att dessa är ”stora mottagare av bistånd”. Vi vände oss till Migrationsverket och Polisen för att få fakta. Enligt uppgifter från Gränspolisen finns det ett fåtal länder där anledningen till att utvisningsärenden inte kan verkställas beror på att landet inte tar emot sina medborgare. De länderna står för knappt 8 procent av Polisens totalt 17 000 öppna utvisningsärenden.

Vilka länder gäller det?

1. Irak883 ärenden
2. Somalia275 ärenden
3. Iran169 ärenden

Förutom de tre länderna kunde Polisen inte nämna några andra länder som nekar att ta emot i tvångsutvisningsärenden. Det har förekommit vissa svårigheter i återtagandeärenden med Libanon, men där varierar det från fall till fall. Enligt uppgift förekom också tidigare hinder att verkställa utvisningar till Afghanistan av denna anledning, men inte längre. Detta beror på informella migrationsöverenskommelser på både svensk och EU-nivå med Afghanistans regering. Överenskommelser som har väckt mycket kritik från människorättsaktivister, partier och andra organisationer.

Kan situationen förändras med hot om indraget bistånd?

Nu till frågan om vad hot om indraget bistånd skulle lösa. Först lite fakta: Det är endast 1,5 procent av Sveriges totala bistånd som består av direktstöd till statliga institutioner i partnerländer. Humanitärt bistånd är per definition oberoende av regeringar. Civilsamhällesorganisationer och andra icke-statliga aktörer får också stöd som oberoende aktörer. Att minska stödet till dem skulle i många fall snarare stärka makten och straffriheten hos auktoritära regimer.

Nu tittar vi på vad för slags bistånd länderna ovan får. Iran får knappt något svenskt bistånd alls. Till Libanon går humanitärt stöd och visst stöd till civilsamhällesorganisationer. Även Irak får främst humanitärt bistånd samt stöd till civilsamhällesorganisationer. Där finns också några samarbeten mellan svenska och irakiska myndigheter. De syftar bland annat till att stärka myndigheters kapacitet att utföra sitt uppdrag professionellt och självständigt från regeringen. I inget av de här fallen skulle alltså hot om indraget bistånd kunna användas som påtryckningsmedel.

Somalia då? Landet är näst största mottagare av svenskt bistånd. Här ingår också stöd till offentliga institutioner i landet via en fond som Världsbanken samordnar. Sverige är femte största biståndsgivare till Somalia, men givare som USA, UK och EU ger mycket mer. Svenskt bistånd står för cirka 5 procent av det totala biståndet som Somalia tar emot. Här är alltså frågan vilken effekt ett hot om indraget bistånd skulle ha på migrationssamarbetet. Frågan är också hur det skulle påverka Sveriges utrikespolitiska relationer och prioriteringar i regionen i övrigt. Sannolikt inte i positiv riktning för någon part. Om stödet skulle minska så mycket i ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder är det uppenbart att det skulle påverka många människor negativt. Men, låt oss säga att man ändå vill försöka omvandla det politiska utspelet till praktik. Då är det alltså totalt 275 ärenden till Somalia, cirka 1,6 procent av det totala antalet öppna utvisningsärenden, som kanske (men troligen inte) skulle kunna påverkas av hot om indraget bistånd.

För att sammanfatta: Om vi jämför de länder som inte accepterat att återta sina medborgare med länder där biståndets storlek och typ är sådant att det skulle ge Sverige någon form av inflytande över ländernas beslut i migrationspolitik, så finns det nästan inga överlappningar. Påståendet på Nya Wermlands-Tidningens ledarsida om att ”många av dessa länder” är ”stora mottagare av bistånd” stämmer inte med den faktakoll vi har gjort. Politiska förslag om att svenskt bistånd skulle kunna användas för att tvinga fram överenskommelser om återtagande i utvisningsärenden är alltså ogrundade. Trots detta svarade flera partier jakande när Omvärlden ställde frågan om det är en bra idé att villkora bistånd mot migrationspolitiska överenskommelser.