Analys

11 augusti 2020

Bild av ekonomisk ojämlikhet: slumområde med skyskrapor i bakgrunden, samt logotyp för principen i Agenda 2030 om att Ingen ska lämnas utanför

Svårsmält förslag av Jämlikhetskommissionen om minskat internationellt bistånd

#agenda 2030 och samstämmighet #civilsamhällets demokratiska utrymme #eu:s och sveriges bistånd #jämställdhet

Nyligen presenterade Jämlikhetskommissionen en rapport om hur jämlikheten kan öka i Sverige. Ojämlikhet är ett problem som under senare år diskuterats aktivt i många internationella sammanhang och det är positivt att dessa frågor uppmärksammas även i Sverige. Dock är det bekymmersamt att Jämlikhetskommissionen föreslår att det svenska biståndet till låg- och medelinkomstländer ska minska med nästan en tredjedel för att finansiera reformer i Sverige.

Att finansiera satsningar för jämlikhet i Sverige med resurser som är till för världens allra fattigaste människor är ett svårsmält förslag. Det är särskilt tondövt att lägga ett sådant förslag mitt i en pandemi som gjort det tydligare än någonsin att globala kriser kräver mer internationellt samarbete, inte mindre, säger Petra Tötterman Andorff, ordförande för CONCORD Sverige och generalsekreterare för Kvinna till Kvinna.

Jämlikhetskommissionen är en kommitté av experter som gjort en statlig utredning åt Finansdepartementet. Utredningens förslag handlar huvudsakligen om reformer i Sverige. Att minska biståndet med 30 procent läggs som ett förslag för att finansiera reformerna.

CONCORD Sverige är en plattform för internationella frågor och det är inte vår roll att kommentera reformer nationellt. Men förslaget att minska det internationella biståndet är dåligt underbyggt av flera anledningar: det ger negativa konsekvenser för utsatta människor runtom i världen och för Sverige, det tar inte hänsyn till den globala kris som covid-19 orsakat, och förslaget är kortsiktigt, menar Petra Tötterman Andorff.

Petra Tötterman Andorff, ordförande för CONCORD Sverige
Petra Tötterman Andorff, ordförande för CONCORD Sverige och generalsekreterare för Kvinna till Kvinna.

Negativa konsekvenser för miljontals människor

Förslaget om att skära 15 miljarder SEK, nästan en tredjedel av det svenska biståndet, skulle resultera i att en stor del av det konkreta arbete som Sverige och samarbetspartners runtom i världen gör för till exempel miljö och klimat, demokratiutveckling och humanitärt stöd tvingas avslutas. Det skulle innebära stora negativa konsekvenser för miljoner människors liv, hälsa, miljö och framtid, och även stora förluster i förtroende hos internationella samarbetsparters.

Sannolikt skulle stödet avvecklas till flera av Sveriges 36 samarbetsländer, många multilaterala organisationer, och mängder av livsviktiga organisationer för människor på gräsrotsnivå. Internationella biståndsgivare påverkar också i hög utsträckning varandra. En drastisk minskning av Sveriges bistånd skulle få negativa konsekvenser för andra länders biståndsnivå, med allvarliga konsekvenser för ännu fler människor i fattigdom och förtryck.

Även för Sverige skulle detta få negativa konsekvenser i form av försvagat deltagande i samordningen av utvecklingssamarbete på landnivå och en försvagad röst i många multilaterala organisationer. Därmed skulle Sverige ge upp inflytande i internationella institutioner och politiska processer som, med sina brister och styrkor, är de motvikter världen har mot kriser, konflikter, klimatförändringar, framtida pandemier med mera. Med tanke på senare års ökande investeringar i klimatomställning och Globala målen i Afrika, Latinamerika och Asien kan sämre relationer inom utvecklingssamarbetet även ge negativa konsekvenser för svenska företag på sikt.

Ett tondövt förslag under rådande pandemi

Coronapandemin har orsakat den värsta ekonomiska krisen globalt sedan trettiotalets stora depression. Alla de sektorer som nämns av Jämlikhetskommissionen som viktiga för jämlikhet har drabbats i länder där människor är i stort behov av internationellt bistånd. Utredningen nämner att privata investeringar och remitteringar (att personer som har migrerat skickar pengar till nära och kära i hemlandet) har vuxit, och verkar mena att vikten av internationellt bistånd därför har avtagit. Viktigt att notera är att biståndet, som syftar till att bekämpa fattigdom och förtryck, inte är utbytbart mot resurser med andra syften utan att de kompletterar varandra. Biståndet behövs extra väl där andra resurser saknas, särskilt i låginkomstländer, i humanitära kriser eller där stater förtrycker eller diskriminerar människor.

Alla resursflöden har störtdykt i och med pandemin. Remitteringarna beräknas minska med nästan en femtedel jämfört med i fjol. Utländska direktinvesteringar spås minska med över 40 procent, och låg- och medelinkomstländer drabbas särskilt illa. Dessutom förutspås internationellt bistånd minska i och med att de flesta höginkomstländer ger bistånd som andel av nu sjunkande BNI.

Till detta kommer den förvärrade utsatthet under covid-19 som miljarder människor befinner sig i på grund av svaga hälsosystem, otillräckliga sociala skyddsnät, sammanbrott i livsmedelsförsörjningen, arbetslöshet, osäkra bostäder, bristande hygien och sanitet, stängda skolor, mäns våld mot kvinnor, vuxnas våld mot barn samt övergrepp på demokratin och mänskliga rättigheter under täckmantel av pandemibekämpning med mera.

Kortsiktighet minskar biståndets effektivitet

Minskningen av det internationella biståndet föreslås i utredningen att vara ”temporär” utan att tiden för en sådan tillfällig lösning föreslås. Två viktiga faktorer för att bistånd ska ge goda resultat är långsiktighet och tillitsfulla samarbetsrelationer, något som bekräftas bland annat i den senaste internationella uppföljningsrapporten om effektivt utvecklingssamarbete.

Som plattform har vi under många år haft dialog med riksdag, regering och politiska partier om hur utvecklingssamarbete fungerar. Vi vet att det finns en hög förståelse bland svenska beslutsfattare om vikten av långsiktighet i biståndet och i utrikespolitiken i stort. Jag litar på att de vet hur kontraproduktivt ett sådant här förslag är, säger Petra Tötterman Andorff.

Det finns flera exempel i det svenska biståndet på hur snabb avveckling av samarbeten gett svårigheter att senare bygga vidare på tidigare resultat, till exempel nedläggningen och den senare återstarten av biståndet till Vietnam. Det finns likaså exempel på hur perioder av snabba ökningar av biståndet har inneburit hög press på Sidas administration med risk för sämre analyser och beslut. Detta syntes exempelvis under ryckigheten i budgeten efter de stora asylavräkningarna från biståndet för några år sedan samt i en utvärdering som gjordes av Sidas organisation för tjugo år sedan under en tid då biståndet ökade snabbt efter tidigare minskning. Jämlikhetskommissionens förslag, om det genomförs, skulle därmed innebära en medveten försämring av effektiviteten i Sveriges internationella bistånd.

Jag lyssnar på de kvinnor som vi samarbetar med runtom i världen, och ser vad svenskt bistånd betyder för deras säkerhet, deras röst, deras levebröd. Därför måste jag påminna om vilken katastrof en sådan här minskning av biståndet skulle vara för dem och för en mer jämställd, fredlig, demokratisk och hållbar värld för oss alla, avslutar Petra Tötterman Andorff.