Analys

27 oktober 2021

biståndsdebatten-3-kvartalet

Vad har sagts i biståndsdebatten under tredje kvartalet 2021?

#biståndsdebatten

Den fruktansvärda utvecklingen i Afghanistan satte igång en minst sagt intensiv debatt om det svenska biståndet till landet. Den var stundtals kategorisk och svart-vit, men också ovanligt nyanserad ibland. I biståndsdebatten rymdes också reaktioner på budgetpropositionen samt flera partiers, och ungdomsförbunds, utspel om biståndspolitik.

Belarus och biståndet 

I juli kom nyheten att Belarus stoppar bistånd från Sverige, som ett svar på EU:s sanktioner mot landet. Situationen för civilsamhället uppmärksammades i en ledare i Svenska Dagbladet och i en kommentar i Dagens Nyheter: ”Ur svensk synpunkt har biståndet till Belarus – liksom till andra odemokratiska länder – alltid inneburit en svår balansgång. Kan man skänka pengar till ett land utan att det kommer regimen till nytta? Ska man helt undvika samarbete med sådana länder? Eller försöka se till att pengarna hamnar hos motståndare till regimen?” Representanter för Olof Palmes Internationella Center och Östgruppen diskuterar i ETC om det ändå går att stödja civilsamhället och demokratirörelsen i Belarus. ”– Det enda rimliga är att volymerna finns kvar och att man kanaliserar om stödet och det bistånd som frystes i höstas, och stöttar demokratifrämjande insatser, säger Martin Uggla, ordförande i Östgruppen.” 

Afghanistan – villkorat bistånd 

I juli meddelade Afghanistan att man under tre månader inte kunde ta emot sina avvisade medborgare från EU-länder. Moderaternas Maria Malmer Stenergard tyckte att Sverige som respons borde dra in biståndet till landet.  

Biståndsminister Per Olsson Fridh kommenterade förslaget: ”I ett läge där säkerhetsläget försämras snabbt i Afghanistan vill Moderaterna dra in svenskt stöd till fredsansträngningar, flickors utbildning och grundläggande hälsa. Att lösningen skulle vara att dra undan mattan för det arbete som exempelvis Svenska Afghanistankommittén gjort i decennier skulle få stora konsekvenser för en redan utsatt befolkning.” Strax innan talibanernas maktövertagande kommenterade Dagens Nyheters ledarskribent Max Sjöberg samma förslag och att den svenska debatten om krisen i Afghanistan kommit att handla om att hindra afghanska flyktingar från att komma till Sverige. ”Vi hade kunnat diskutera om vi ska skicka dit Jas-plan för att ge de afghanska marktrupperna luftunderstöd. Eller Hercules-plan för att hämta kvinnor och barn som annars riskerar att mördas. Eller ge mer bistånd för att avhjälpa den humanitära katastrofen i närområdet. Men sånt gör vi inte längre.”

Miljöpartiets Rasmus Ling debatterar Altinget om Moderaternas migrationspolitik ”Moderaterna pratar om att ge hjälp på plats, vilket förstås också är både behövligt och nödvändigt. Men det rimmar illa med partiets verkliga politik, där man vill chocksänka det svenska biståndet. Ett bistånd som både går till humanitär nödhjälp, men också till ett långsiktigt arbete som att flickor ska gå i skolan och ges utbildning.” Maria Malmer Stenergard (M) svarar ”Moderaterna kommer fortsatt arbeta för en verklighetsförankrad migrations- och biståndspolitik som prioriterar de mest utsatta. För det handlar inte om vem som låter mest godhjärtad eller lovar mest av skattebetalarnas pengar till bistånd. Migrationspolitiken – rätt använd – kan hjälpa de mest utsatta på samma sätt som ett bistånd med fokus på kvalitet i stället för kvantitet kan vara avgörande för att motverka orsakerna till flykt och förbättra situationen för utsatta människor runt om i världen.”

Inte en spänn till talibanerna” 

Den 15 augusti skriver utrikesminister Ann Linde på Twitter ”Vi överger inte det afghanska folket. Vi kommer hitta vägar för att göra det utan att stödja talibanerna. Inte en spänn ska gå till talibanerna!” Det uttalandet kommer sedan att vändas ut och in på i en intensiv debatt om hur svenskt bistånd till Afghanistan har fungerat och om det är möjligt att stödja folket och samtidigt kringgå talibanregimen. En ledare i Aftonbladet säger så här ”Talibanerna må ha tagit över ledningen av landet men de människor som behöver svenskt bistånd finns fortfarande kvar. Kan vi bidra till att hälsovård och skolor fungerar och lindra fattigdom bör vi göra det. Biståndet bör läggas om men inte minska.” I Dagens Industri tycker man att allt svenskt utvecklingsbistånd ska frysas. Svenska Afghanistankommittén formulerar det så här i en debattartikel i samma tidning: ”Om omvärlden gör allvar av att strypa allt utvecklingsbistånd till Afghanistan – för att talibanerna sitter vid makten – så kommer landets offentliga sektor att kollapsa inom några veckor.” I Katrineholms-Kuriren skriver Alex Voronov på ledarplats att Lindes uttalande var viktigt som markering, men att verkligheten är mer komplex: ”Ansvaret för det sista faller på regimen. Det är dess övergrepp mot afghanerna som förhindrar sunda relationer med omvärlden. Valet för Sverige och andra biståndsgivare står dock inte mellan svart och vitt utan handlar mer om att i samverkan med andra länder hitta rätt i gråzonen.” Aftonbladets kolumnist konstaterar samma sak: ”Enda sättet att säkert nå målet är att stoppa allt bistånd till Afghanistan. Problemet är att viktiga samhällsfunktioner då snabbt skulle kollapsa.”

Talibanerna må ha tagit över ledningen av landet men de människor som behöver svenskt utvecklingsbistånd finns fortfarande kvar.

Anders Lindberg, Aftonbladet

Den 27 augusti skriver Svenska Afghanistankommitténs Anders Fänge i en debattartikel i Svenska Dagbladet att det vore en ”katastrof att frysa biståndet”. Samma dag presenterar Sida hur de lagt om biståndet till Afghanistan.

Under den här perioden lyfts också situationen för tolkar och annan personal vid svenska ambassaden, men även för de människorättsaktivister vars liv är i fara efter talibanernas maktövertagande. Exempelvis lyfter IKFF i Expressen och Kvinna till Kvinna i Altinget att kvinnorättsaktivister behöver skydd. TCO, LO och SACO vädjar till regeringen om hjälp för afghanska fackliga ledare och deras familjer.

Demokratibistånd – funkar det? 

Händelseutvecklingen i Afghanistan väcker också frågan om hur ett bra demokratistöd bör se ut. En ledartext i Expressen lyfter behovet av stöd till lokala rörelser och aktivister i Afghanistan: ”Västvärlden har en läxa att lära av misslyckandet i Afghanistan: Det går inte att införa demokrati utifrån och ovanifrån, varken med bistånd eller med bomber. Det krävs en lokal demokratirörelse. På samma sätt kan vi inte frigöra Afghanistans kvinnor från ett av världens minst jämställda klansamhällens kvinnosyn. Men vi kan hjälpa de afghanska aktivister som med risk för sina liv arbetar för att förändra landet till det bättre.” 

Det går inte att införa demokrati utifrån och ovanifrån, varken med bistånd eller bomber.

Expressen

Bo Rothstein inleder en debatt i Dagens Nyheter med att säga att det svenska biståndets fokus på demokrati inte fungerar, och menar att biståndsgivare i väst inte förstått hur korrupt regimen i Afghanistan var. Han får svar både av Martin Ängeby på Silc, som menar att demokratibistånd är just den korruptionsbekämpning som Rothstein efterfrågar, och av statsvetaren Staffan I Lindberg som menar att demokrati visst har betydelse för social och ekonomisk utveckling. I sin slutreplik menar Bo Rothstein att det varit otillräckligt fokus på att bekämpa korruption i det svenska biståndet till Afghanistan. En ledare i Svenska Dagbladet kommentarer debatten i DN: ”Därtill saknas i både biståndsdebatten och ledningen för biståndsarbetet insikt om vilka institutioner som är nödvändiga för att biståndsarbete alls ska vara meningsfullt. Biståndet har inte saknat villkor, men det har varit fel villkor sprungna ur fel värderingar.” 

EBA-rapporten som alla läste (?) 

I slutet av augusti presenterade Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, en rapport om de lärdomar som kan göras av Sveriges utvecklingssamarbete med Afghanistan mellan 2002-2020. Skribenten, forskaren Adam Pain presenterar sina slutsatser på DN Debatt. Bland annat menar han att Sverige borde ha agerat mer oberoende av den amerikanska agendan. Rapporten fick stor spridning på både nyhets- och ledarplats. En ledartext i Smålandsposten kommenterar: ”Staten har aldrig lyckats bygga upp ett skatteunderlag utan har i tjugo års tid varit helt beroende av extern finansiering. Med så bristande förankring ansåg Pain att den snabba kollapsen borde kunnat ha förutsetts. Med bättre kulturell förståelse borde det ha funnits en plan b.” Och i Trelleborgs Allehanda uttrycks det så här: ”Det är inte någon avancerad vetenskap. Det är något som är högst mänskligt både på det lilla planet och på det stora. Det går inte att hjälpa en människa som inte vill bli hjälpt, det går inte att rädda ett land vars ledare inte vill rädda landet.”  

I en TT-intervju gör Andreas Stefansson på Svenska Afghanistankommittén en pedagogisk insats och förklarar grundläggande perspektiv och ansatser i bistånd: ”I grund och botten handlar biståndsarbetet mycket om att ändra på maktförhållanden, att stärka makten hos människor som inte har någon, i det här fallet bland annat kvinnor, barn – framför allt flickor – och människor med funktionshinder. De som saknar makt ska få verktyg att ta mer makt och större utrymme i samhällslivet, säger Andreas Stefansson.”  

Korruptionsanklagelser mot Sida 

I mitten av augusti skriver Dagens Nyheter om den utbredda korruptionen i Afghanistan och att biståndsmedel försvunnit i ledares fickor. Ett par veckor senare återkommer DN med mer specifika uppgifter om bistånd till Afghanistan. De skriver att företrädare för afghanska organisationer uppger att de avkrävts mutor för att få bistånd beviljat. 

DN:s reportage genererar flera ledartexter. En i Folkbladet låter såhär: ”Biståndspengar är ultimata byten för korrupta regimer. De som skeppar iväg pengarna – i Sveriges fall den statliga myndigheten Sida – har ofta dålig koll och har sitt fokus på helt andra saker än korruption. De som står för fiolerna – skattebetalarna – har ingen aning om vad deras pengar används till och kan därför inte ställa några krav. Bistånd är en ”god” gärning och granskas därför endast sporadiskt.” Expressen menar att det är enprocentsåtagandet som är problemet: ”Enprocentsmålet ger dock Sida incitament att trycka ut pengar, även om projekten inte uppnår målen. En fara efter att talibanerna har tagit över makten i Afghanistan är också att något annat fattigt land kommer att översköljas med ogenomtänkt svenskt bistånd som göder korruption.  Om kvaliteten inte kan garanteras är det bättre att avstå från att ge. Slopa enprocentsmålet.”

På sin hemsida bemöter Sida kritiken som framförs i DN:s artikel: ”Dagens Nyheters artikel belyser också hur korruptionen är ett allvarligt utvecklingshinder i ett land som Afghanistan. Sida instämmer till fullo i detta. Vad som inte framgår av artikeln är biståndets viktiga roll att också stärka mekanismerna för att förebygga korruption. Fri media och civilsamhällets roll att uppmärksamma korruption, statens finansiella kontrollsystem, antikorruptionsorgan – allt detta är i Afghanistan också sådant som biståndet har haft en mycket viktig del i att stärka.”

En ledare i DN kommenterar kritiken av biståndet till Afghanistan: ”Veckans avslöjanden är oacceptabla både på kort och lång sikt. Nu finns risk för en hungerkatastrof i Afghanistan. För framtiden måste utvecklingsbiståndet utformas i samklang med mottagarländernas grundläggande karaktär och med nolltolerans mot korruption.  Sveriges bistånd behöver ett omtag.” 

Biståndet i höstbudgeten 

Den 20 september presenterade regeringen sin budgetproposition för 2022. CONCORD Sveriges medlemmar kastade sig över den och analyserade särskilt utgiftsområde 7. Vi välkomnade att enprocentsåtagandet ligger fast och ger en större biståndsbudget nästa år då tillväxten ökar. ”Det är mer än välkommet, med tanke på att många låginkomstländer enligt FN-organet UNCTAD fortfarande riskerar ”ett förlorat årtionde” när det gäller fattigdomsbekämpning och inte har haft möjlighet att varken skapa stimulanspaket eller skydda sina medborgare och ekonomier från pandemins härjningar. Det samlade globala biståndet 2020 var mindre än en procent av de extra satsningar som höginkomstländerna gjorde på sin egen pandemihantering och -återhämtning.”

Svensk biståndspolitik har goda förutsättningar att fortsatt bidra till att bygga upp hållbara och miljömässigt motståndskraftiga samhällen globalt.

Naturskyddsföreningen

Flera medlemsorganisationer i CONCORD Sverige gjorde också sina egna analyser. Till exempel skrev Rädda Barnen: ”Det är därför positivt att regeringen i analysen kring biståndet lyfter att barn och unga ska sättas i centrum för klimatarbetet, att regeringen tydligt visar att den förstår hur allvarlig situationen är kring utbildning och hur stora investeringar som behöver göra i hälsovård för barn inom ramen för biståndet. Men vi behöver se att den analysen också leder till långsiktiga ökade satsningar på barn. Här saknas tydlighet i budgeten.” Naturskyddsföreningen kommenterade såhär: ”Människor som lever i fattigdom i låg- och medelinkomstländer är de mest sårbara för klimatförändringarnas konsekvenser och utarmningen av biologisk mångfald. Svensk biståndspolitik har goda förutsättningar att fortsatt bidra till att bygga upp hållbara och miljömässigt motståndskraftiga samhällen globalt.” Act Svenska kyrkan anser att ytterligare medel hade behövts skjutas till: ”– Världen befinner sig i en exceptionell situation – med miljarder människor som väntar på sin första vaccinspruta, hungerkris på rekordmånga platser och en akut klimatkris, säger Erik Lysén. Mot bakgrund av detta hade det varit motiverat om Sverige i år hade kunnat anslå ytterligare medel – utöver enprocentmålet – till såväl donationer av överskottsvaccin som till klimatstöd.” ForumCiv kommenterade ökningen av stödet genom svenska organisationer: ”-Det är en liten men välkommen ökning efter att stödet har legat på samma nivå i flera år trots de ökade utmaningarna som organisationer står inför i många länder där den demokratiska situationen förvärras. Ökningen är en viktig signal om vikten av det svenska civilsamhällets roll i biståndet men anslaget kommer att behöva fortsätta öka för att möta de växande behoven, säger Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv. ” 

Partierna om bistånd 

I sammanställningen av andra kvartalets biståndsdebatt fanns det med en debattartikel av Diakonia, RFSU, Kvinna till Kvinna och Svenska Afghanistankommittén riktad till Nyamko Sabuni. Frågan löd: Var står Liberalerna när det gäller det svenska biståndet? Det betryggande svaret kom från Liberalernas Fredrik Malm och Maria Nilsson: ”Biståndspolitiken ligger i Liberalernas dna.”Artikeln var ett tydligt försvar av enprocentsåtagandet. Fredrik Malm understryker detta även i en intervju i Omvärlden: ”– Bistånd är onekligen en udda fågel med enprocentsmål, men skulle man ta bort det målet är jag övertygad om att det rycks pengar till annat i statens budget. Jag ser det inte som orimligt att vi kan ge en procent för att hjälpa människor som har det svårare än vi har.”

I samma veva formulerade LUF sina krav för att gå till val med Liberalerna. Ett starkt bistånd och ett aktivt EU-samarbete är ett av dem. Även MUF skriver om sina krav på vuxenförbundet, i det här fallet för en M+KD-budget. De begär att utvecklingsbiståndet ska skäras ner med en femtedel. We Effects generalsekreterare Anna Tibblin skriver en replik: ”I en budget måste man prioritera och i det sammanhanget är bistånd en utgiftspunkt bland andra. Men i ett längre perspektiv är de pengar vi i dag satsar på att stoppa klimatförändringarna en investering. För ju mer vi låter jordens medeltemperatur stiga, desto högre blir kostnaden för att hantera klimatförändringarnas konsekvenser. Därför är inte biståndet en kostnad utan en investering.”

Biståndspolitiken ligger i Liberalernas dna.

Fredrik Malm och Maria Nilsson, Liberalerna

Kristdemokraternas biståndspolitiska talesperson Gudrun Brunegård försvarade enprocentsåtagandet i flera lokaltidningar i augusti månad. Och i Svenska Dagbladet skriver partikamraten Lars Adaktusson om varför KD inte kan samarbeta med SD: ”Dels därför att kristdemokratins idémässiga grund i människovärde och humanitet inte är kompatibel med snäv nationalism och ett politiskt tänkande där egenintresse är överordnat solidaritet med de mest utsatta. I praktisk politik går det inte att bortse från SD:s krav på kraftigt minskat bistånd till den fattiga delen av världen och stopp för all asylinvandring.”

När det gäller Sverigedemokraterna har de i olika sammanhang upprepat sin ståndpunkt att pengarna i biståndsbudgeten behövs bättre i Sverige. Exempelvis i en debattartikel i Skaraborgsbygden och i kommentarer till budgetpropositionen: ”– Man skjuter inte heller till de pengar till kommuner och regioner som behövs för att hantera en åldrande befolkning. Samtidigt ser vi att delen som ska gå till internationellt bistånd bara sväller och sväller, fortsätter Sjöstedt.”

Ledarskribenter tycker till 

Med vaccinfördelning och coronapandemins konsekvenser som utgångspunkt skriver DN:s ledarredaktion om varför bistånd behövs: ”Det stämmer att vi också har problem, och att dessa behöver lösas. Men bistånd är inte en lyx vi unnar oss när det råkar finnas en slant över i statskassan, det är en solidaritetshandling eftersom nöden och fattigdomen i världen kräver det.” I Expressen tycker Alice Teodorescu Måwe att biståndsmodellen behöver ifrågasättas: ”Om utvecklingsbiståndets existensberättigande är att det ska göra positiv skillnad för mottagaren – och inte enbart kännas bra i magen hos givaren – bör Sverige inte av ideologiska skäl klänga sig fast vid ett uppenbart kontraproduktivt system som, förutom att lägga grunden för ett permanent beroende hos mottagaren, också försvagar redan sköra institutioner.” Malcolm Kyeyune är inne på lite liknande tankar i Göteborgs-Posten: ”Debatten om biståndet har länge bara utgått från premissen om att alternativen är snålhet eller godhet, och att Sverige självklart står på den goda sidan. Men det totala debaclet i Afghanistan visar verkligen att det inte är så enkelt. […] Efter 2021 bör vi i väst inte längre bara anta att goda intentioner också innebär att allt vi gör faktiskt också gör den nytta vi tror eller hoppas på.”

Gästkrönikören Erik Lidström går längre än de flesta och kräver ett nollprocentsmål i en krönika i Bulletin: ”Bistånd hjälper inte. Det skapar bara växande och alltmer korrumperade byråkratier och håller korrupta och ickedemokratiska regimer under armarna. Det är dags att införa ett nollprocentsmål.”