Den 20 januari kom presidentorden om att stoppa all verksamhet inom USAID i 90 dagar. USA var fram till dess det land i världen som gav mest bistånd i pengar räknat. Till exempel stod USA för 42 procent av allt humanitärt stöd i världen, ungefär lika stor andel av stödet till civilsamhället och var den största bidragsgivaren till WHO. Konsekvenserna kommer att bli ödesdigra, inte bara i termer av människoliv och bromsad utveckling utan också i form av raserad infrastruktur i själva biståndssystemet, då USAID tidigare burit ansvaret för en stor del av detta.
En dryg månad senare meddelade Storbritanniens premiärminister att landet ska sänka sin biståndsbudget med 40 procent för att finansiera försvaret. Det kommer att innebära att budgeten hamnar på 0,3 procent av BNI, långt under det internationella åtagandet om 0,7 procent. Det är inte länge sedan Storbritannien gjorde stora förändringar i sitt bistånd, i form av en kraftig sänkning och sammanslagning av biståndsmyndigheten med utrikesministeriet. Labour gick till val på löftet att återföra biståndet till 0,7 procent av BNI, och biståndsministern avgick i protest i samband med premiärminister Starmers tillkännagivande.
Nedskärningar i EU-länders bistånd
Det förändrade geopolitiska läget, med krav på upprustning, och de populistiska och nationalistiska strömningarna i Europa ligger bakom det faktum att minst flera andra länder i Europa aviserat eller genomfört stora nedskärningar. Bland dem finns stora biståndsgivare som Frankrike, som skär ner med 37 procent, Belgien med 25 procent och Nederländerna med 30 procent. Från holländska utrikesdepartementet kom i slutet av februari ett pressmeddelande om att den nya policyn för utvecklingssamarbete innebär att holländska intressen ska prioriteras, definierade som handel, säkerhet och migration. I den nya policyn kommer bland annat stöd till jämställdhet, klimat, civilsamhälle och FN-organ att minskas.
I Tyskland gjordes stora nedskärningar i biståndet, omkring en miljard euro, i den stora åtstramningsbudgeten för 2024 och det pratas om ytterligare nedskärningar med bland annat en halvering av det humanitära biståndet. Likaså Finland och Sverige har skurit ner i sitt bistånd.
Urvattnat bistånd
Nedskärningarna förvärras av att det som blir kvar i biståndsbudgetarna i ökande utsträckning går till aktiviteter som antingen inte kan definieras som bistånd eller bedöms vara ineffektiva och till och med kontraproduktiva för biståndets mål om minskad fattigdom och minskat förtryck. Under 2023 gick hela 17 procent av EU:s bistånd till inhemska flyktingkostnader, och totalt användes nästan en fjärdedel av biståndsbudgetarna till aktiviteter som inte kan definieras som bistånd.
En ytterligare stor förändring är förflyttningen av biståndsmedel till Ukraina. För mobiliseringen av stöd till Ukraina tas i så gott som alla givarländer pengarna från det befintliga biståndet, vilket innebär att kostnaden bärs av människor i fattigdom, på flykt eller i konfliktdrabbade länder.
Kan andra resurser än bistånd frigöras?
FN:s organ för utvecklingsfinansiering talar i sin senaste rapport om en kris för hållbar utveckling med finansieringsfrågan i centrum. De skriver att ”fönstret för att rädda de Globala målen och förhindra en klimatkatastrof är fortfarande öppet men på väg att stängas i snabb takt.” 4 000 miljarder dollar årligen beräknas behövas, och det globala biståndet är idag bara drygt ett par procent av detta. När nu världen rör sig i motsatt riktning blir det kommande toppmötet om utvecklingsfinansiering (FfD4) i Sevilla i juni/juli ett tillfälle att se om det fortfarande finns hopp om att vända den potentiellt farliga utvecklingen. Utvecklingsfinansiering är betydligt bredare än bara bistånd, och kanske kan det bistra läget tvinga fram nödvändiga reformer av det globala finansiella systemet som stått stilla länge. Det handlar om att göra något åt låginkomstländers skuldbörda, som gör att de hanterar högre skuldbetalningar än vad de får in i form av bistånd. Avgifter för stora förorenare kan finansiera klimatarbete. Och företags skatteflykt utgör en enorm resurs om de pengarna skulle komma värdländerna till godo.
Fönstret för att rädda de Globala målen och förhindra en klimatkatastrof är fortfarande öppet men på väg att stängas i snabb takt.
FN:s organ för utvecklingsfinansiering
Samtidigt har nya givare kommit fram. Till exempel har Sydkorea ökat sin biståndsbudget med 31 procent sedan förra året, till 4,8 miljarder USD, och planerar att dubbla sitt stöd till Afrika fram till 2030. Saudiarabien är ett annat exempel. Det är väl känt att Kina ser bistånd och lån som verktyg för att utöva ”soft power”, och kan komma att kliva fram i det gap som västerländska givare nu lämnar efter sig.