I ganska kronologisk ordning var det följande händelser som genererade spaltmeter i juni, juli och augusti; det indragna stödet till utvecklingsforskning, tillsättningen av en ny generaldirektör för Sida, en ny biståndsstrategi för Ukraina och koranbränningarnas eventuella konsekvenser för biståndet till Irak och Afghanistan.
I slutet på juni vände sig 38 medlemmar i CONCORD Sverige till Ulf Kristersson i debattartikel som efterfrågade fokus och handlingskraft på Agenda 2030 såhär vid halvtid: ”FN:s senaste rapport visar en oroande tillbakagång för flera av de 17 målen, och att de pågående kriserna har bidragit till ökad fattigdom, ökad global uppvärmning och förlust av biologisk mångfald, samt försämrad tillgång till hälsovård och utbildning, och ett ökat antal människor som lever i konfliktsituationer. Det vilar ett enormt ansvar på oss alla just nu. […] Men allas vårt arbete blir bara effektivt om det finns ett tydligt och visionärt politiskt ledarskap som pekar ut riktningen.”
”Tondöv” biståndspolitik
Från partipolitiskt håll har det varit relativt tyst, med undantag för biståndsministern och Miljöpartiet. MP levererade minst tre debattartiklar om biståndet under sommaren, publicerade i ETC, Göteborgs-Posten och Syre. Artikeln i ETC, med rubriken ”Regeringen agerar tondövt i biståndspolitiken” är undertecknad också av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. De skriver: ”Utvecklingssamarbetet mår inte bra av tvära kast. Därför uppmanar vi regeringen att utnyttja det breda intresset för biståndsfrågorna och inkludera hela riksdagen i arbetet med reformagendan. Då kan detta bli en utveckling av Sveriges välrenommerade biståndspolitik som håller över tid.”
LO:s internationella chef Oscar Ernerot debatterade i Arbetet under rubriken ”Solidariteten är under attack när regeringen ändrar inriktning för bistånd”.
Till försvar för utvecklingsforskning
På ett regeringssammanträde den 22 juni fattades beslut om en förändring i regleringsbrevet till Vetenskapsrådet. Det tidigare anslaget på 180 miljoner kronor togs bort och behandlingen av de omkring 250 ansökningarna avbröts. Kritik mot detta lyftes på nyhetsplats av flera stora medier, bland annat Dagens Nyheter och Sveriges Radio. Det kom också flera debattinlägg, bland annat i Svenska Dagbladet av professorn i global hälsa, Mats Målqvist; ”Regeringen skadar den högre utbildningen” och i Aftonbladet av 606 forskare; ”Regeringen stoppar nödvändig forskning”. I sin replik skriver Johan Forssell: ”Biståndsmedel är en begränsad resurs som alltid förenas med svåra avvägningar eftersom det i grunden går till goda ändamål. Jag är dock trygg i min bedömning att svenska biståndspengar gör större skillnad i mottagarländer, än här hemma i Sverige. Skillnad för ett hungrigt barn i Jemen, en skolintresserad tonåring i Afghanistan, en mamma under svåra förhållanden i Ukraina eller någon med stora drömmar och små möjligheter. Jag hoppas att verksamma forskare ställer sig bakom den prioriteringen.” Forssell använder också sociala medier för att motivera beslutet och retweetar bland annat en ledartext signerad Anders Gustavsson i Trelleborgs Allehanda, ”Åh nej, ska bistånd nu gå till bistånd?”, med ett utdrag som verkar ifrågasätta värdet av viss utvecklingsforskning: ”Vid en snabb genomgång av de senast beviljade ansökningarna från Vetenskapsrådet, från det nu omdebatterade forskningsanslaget, finns ett och annat beviljat anslag som får vän av ordning att höja på ögonbrynen.”
Helena Lindholm och Johan Schaar, som båda tidigare suttit i Expertmyndigheten för biståndsanalys (EBA) styrelse, skriver i en debattartikel i Göteborgs-Posten att de med sin bakgrund i EBA ”vet hur viktig sådan forskning är. Den är viktig för att veta vad som kan minska fattigdom, få kunskap som främjar långsiktig hållbar utveckling och ett uppnående av de globala hållbarhetsmålen.” På Svenska Dagbladets debattsida frågar professor David Sumpter ”Varför kapa samarbete som gör så stor nytta?”
Henrik Jalalian påminner om Hans Roslings livsverk i en ledartext i Värmlands Folkblad: ”Själv undrar jag mest hur många utropstecken Rosling skulle använt i skrivelser till biståndsminister Johan Forsell (M), om han varit i livet. Regeringen attackerar hans livsverk för att hålla SD på gott humör. Den kunskap om fattigdom och utveckling Rosling ägnade decennier åt att samla in, verkar inte värd något.”
I en huvudledare i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan skriver redaktionen: ”Att strypa forskningsanslag, utan motivering och med omedelbar verkan, är ett led i den rad signaler regeringen har sänt ut om ökad politisk styrning av landets högskolor och universitet.” I Svenska Dagbladet menar Adam Yngve att beslutet visserligen kan kritiseras för att vara kortsiktigt, men att ”akademisk frihet handlar för det första om att fritt få välja studieobjekt och forskningsmetod. Vilken forskning som finansieras är en annan sak. Att forskningsprojekt inte beviljas statlig finansiering innebär i sig inte att den akademiska friheten har inskränkts.” Liberala Eskilstuna-Kuriren oroar sig ändå för fria forskningen. De menar också att läget i världen gör detta beslut svårmotiverat: ”Det ligger givetvis i regeringens rätt att göra den sortens prioriteringar. Dock är det svårt att se hur det ligger i Sveriges intresse.”
På DN:s ledarsida sammanfattar Jesper Ahlin Marceta debatten efter beslutet och menar att regeringen inte svarar på kritikernas frågor. Han refererar bland annat till Elsa Kugelberg på DN:s kultursida, som skriver: ”Det blir därför viktigt för det moderatstyrda Utrikesdepartementet att bryta med det socialdemokratiska, Sveriges roll som alliansfri stat med djupa egna relationer till länder i det globala syd. I sig är den strävan inte konstig. Man kan sörja eller välkomna den, men Sveriges roll har förändrats och opinionen med den.” Ytterligare en text på samma kultursida, skriven av professor Ida Östenberg, pekar på att beslutet går emot regeringens egna mål, bland annat: ”Utvecklingsforskningen ägnar sig vidare åt att få fram modeller för ett mer effektivt bistånd – ett av regeringens uttalade mål.”
Ledarskribenternas återkomst
I vår senaste sammanfattning konstaterade vi att ”de borgerliga ledarskribenterna helt tystnat.” Nu är de tillbaka, med besked. Från konservativt och liberalt håll uttrycks stöd för regeringens reformering av biståndet; ”Rätt av regeringen att lägga om Sveriges biståndspolitik”(GP), för Ukraina-strategin; ”Rätt sorts bistånd till Ukraina” (Smålandsposten), ”Forssells biståndsstrategi för Ukraina är sund” (SvD), för indraget bistånd till Irak; ”Sverige bör dra in biståndet till Irak” (SvD), ”Minska biståndet – särskilt till Irak och Afghanistan” (Carolin Dahlman blogg), för beslutet att sluta stödja utvecklingsforskning (se stycket ovan) och för att skära i informations- och kommunikationsanslaget; ”Rör inte biståndet! Hur ska Linnéa Claeson annars kunna podda?” (BLT).
Den senare fick svar på tal i form av en ledarkrönika signerad Sofia Hvittfeldt i Sydöstran. Hon skrev: ”Konsekvensen av mindre information kan också resultera i minskat stöd för det svenska biståndet för att folk inte känner att de vet hur pengarna används eller hur situationen är i andra delar av världen.”
På Dagens Nyheters (oberoende liberal) ledarsida lyfts argument mot nedskärningar i biståndet generellt och mot en del specifika förändringar regeringen genomfört. Ledarredaktionen skriver ”Läget har aldrig varit sämre att skära i det svenska biståndet”: ”Tidöpartierna utgår från att det finns ett motsatsförhållande mellan internationellt bistånd och svenska intressen. I själva verket är det ofta tvärtom.”
Jesper Ahlin Marceta har skrivit ledartexter i DN om konsekvenser av det indragna InfoKom-stödet med Östgruppen som exempel, om det indragna stödet till JPO-tjänster (Junior Professional Officers) och om det slopade stödet till utvecklingsforskning.
Och i socialdemokratiska Sydöstran försvarar Lina Stenberg biståndet i en ledare rubricerad ”När koraner brinner bör biståndet öka”: ”För det går att både ha ett starkt bistånd och samtidigt ha en bra välfärd i Sverige. Alla röster från höger som säger något annat har en agenda, något vi behöver se igenom. Att svenskarna ska sluta se solidaritet som ett egenvärde, att grupper ska stå mot grupper, helt i onödan.”