OECD:s biståndskommitté, DAC, bestämmer vad dess medlemsländer får rapportera som bistånd. I höstas rasade en debatt där stark kritik riktades mot att Sverige använde pengar från biståndsbudgeten för att finansiera ett inhemskt flyktingmottagande. Vi har sedan länge vänt oss emot föreställningen att Sverige måste välja mellan att hjälpa utsatta människor på flykt eller fortsätta vara en av de största aktörerna inom utvecklingsbistånd. Vi är därför mycket kritiska till den utveckling som sedan följt.
Med hänvisning till DAC:s regler ger Sverige redan nu mer bistånd till oss själva än till något enskilt utvecklingsland. För 2016 väntas Sverige ta hela 30 procent från biståndet för att täcka kostnader för flyktingmottagande. Siffran hade kunnat stiga till 50 procent och fortfarande godkännas av DAC:s regler, och ändå vill flera givarländer mjuka upp biståndsbegreppet ytterligare.
En översyn av definitionen har varit planerad länge. Torsdagens möte ska sätta punkt för diskussionen om huruvida vissa militära insatser ska få klassas som bistånd. Det handlar bland annat om polisverksamhet, viss utbildning av militären och aktiviteter för att förhindra våldsam extremism. Som ett av få medlemsländer säger Sverige nej till att ändra biståndsdefinitionen och därmed även till dessa förslag. Det är bra. Erfarenheter visar att en sammanblandning av militära och humanitära insatser kan utgöra en säkerhetsrisk för enskilda biståndsarbetare och göra det svårt för lokalbefolkningen att skilja på olika aktörer. Att låta biståndspengar finansiera dessa militära insatser riskerar därför att förvärra en redan problematisk situation.
Därutöver har biståndsminister Isabella Lövin sagt att hon ser en risk för att en ändrad biståndsdefinition enligt liggande förslag blir ett kryphål som kan vidgas, så att andelen militära utgifter som bekostas med bistånd börjar växa. På den punkten är vi eniga med biståndsministern. Vi anser att bistånd ska användas till att stödja fattigdomsbekämpning, demokrati, mänskliga rättigheter och konfliktförebyggande arbete. Vi har därför den senaste tiden uppmanat flera europeiska regeringar att inte vidga definitionen. Istället för en utvidgning ser vi och andra civilsamhällesorganisationer i hela EU ett behov av att skärpa reglerna för vad biståndet får användas till. DAC bör därför exkludera alla kostnader som inte har påvisade utvecklingseffekter. Dessvärre står en åtstramning av biståndsbegreppet inte på DAC:s agenda.
Att över en miljard människor lever i extrem fattigdom har Sveriges regering kallat en ”skam” och ”en angelägenhet för alla”. När FN:s medlemsländer förra året antog de globala målen för hållbar utveckling, Agenda 2030, sade generalsekreteraren Ban Ki-moon att agendan ”ska utrota fattigdomen i alla dess former”. Nu, ett halvår senare, vill den rika delen av världen införa regler som kan komma att omdirigera ännu mer biståndsmedel från dem som behöver dem mest, till insatser som inte har fattigdomsbekämpning i fokus.
På torsdag har Sverige en avgörande roll att spela i Paris. Eftersom beslutet om biståndsdefinitionen fattas med konsensus blir det svårt att ändra definitionen utan alla länders samtycke. Vi står bakom Sveriges position och uppmanar regeringen att hålla fast vid sitt ord när det framtida biståndet nu avgörs. Världen har gjort ett åtagande att utrota fattigdomen och bygga en hållbar utveckling. Med ett urholkat bistånd blir det löftet svårt att hålla.
Undertecknande organisationer:
Diakonia
Svenska kyrkans internationella arbete
Forum Syd
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
RFSU
Individuell Människohjälp
Plan Sverige
Svenska missionsrådet
Svenska Afghanistankommittén
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
ActionAid Sverige
Union to Union
We Effect
Världsnaturfonden WWF
Rädda Barnen
Samordnade i CONCORD Sveriges AidWatch-grupp