De som uttryckte sitt stöd menade att stödet till Ukraina är viktigare än allt annat, och att det mesta annat bistånd ändå inte är särskilt effektivt. Kritikerna skrev om vilken dålig julklapp det var till världens fattiga, och ifrågasatte även beslutet ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Flera har noterat att det är till de mest sköra och konfliktdrabbade länderna som biståndet skärs ner, och menar att det måste gå att finansiera stödet till Ukraina utan att det främst ska drabba världens fattiga.
Backar regeringens beslut
Peter Wennblad ger på Svenska Dagbladets ledarsida regeringen sitt fulla stöd, i en text med rubriken ”Dousa gör det enda rätta med biståndet” där han menar att det är en enkel prioritering att skära ner på utvecklingsbistånd till ”fjärran länder”: ”Att stödja Ukraina är däremot av existentiell betydelse, både för ukrainarna och för Sverige. Att ge så mycket vi kan till Ukraina är ett lätt och självklart val, även om det innebär mindre pengar till andra vällovliga ändamål.” Också Naomi Abramowicz på argumenterar för ”enkelhet”: ”Det är rätt prioritering av regeringen. Det långsiktiga biståndet, som också kallas utvecklingsbistånd, är betydligt svårare att utvärdera än det humanitära biståndet. Det är enklare att mäta hur många matpaket Sverige har bidragit med i en katastrofzon, än om svenska insatser verkligen har förbättrat lokaldemokratin i Tanzania eller jämställdheten i Zimbabwe.”
I en ledare i KT-Kuriren fokuserar Mathias Bred på nedskärningen av Sidas budget med 20 procent och tycker regeringen borde gå längre: ”Sida börjar nästan likna de förvaltningar man försökt samarbeta med i tredje världen. Politiserat, aktivistiskt och med bristfällig insyn och uppföljning. Om vi vill vara säkra på att svenska skattepengar verkligen gör nytta borde regeringen därför inte bara skära ned anslagen, utan också göra om myndigheten från grunden.” I Arvika-Nyheter skriver samma Bred: ”Vad vi talar om är bilateralt stöd: stöd från en stat direkt till en annan. I modern tid formuleras stödet ofta med trendkänsliga ord som företagande, hållbarhet eller ekoturism. Men i praktiken kvarstår problemet som alltid funnits med bilateralt stöd. Dels att pengarna ofta försvinner i korruption då det är svaga förvaltningar som ska administrera resurserna på plats. Dels att det riskerar att låsa landets ekonomi till en slags bidragsekonomi som inte tjänar på verkliga reformer.”
[Se faktaruta nedan med anledning av Breds text i Arvika-Nyheterna]
Lästips
- Myt 4: ”Biståndet går rakt ner i fickorna på auktoritära ledare”
- Myt 6: ”Vi ser en ökning av korruption i biståndet”
- Myt 7: ”Utvecklingsbistånd är mindre effektivt än humanitärt bistånd”
Oönskad julklapp
På Aftonbladets ledarsida frågar Anders Lindberg: ”Vilken moral bottnar egentligen sänkt bistånd med fyra miljarder kronor i? Vad säger det om vårt samhälle? Vår moral? För det är inte Benjamin Dousas egna pengar han pratar om. Det är dina, mina och alla andra skattebetalares. Vår julgåva 2025 till de allra fattigaste i världen är mindre hjälp.” På samma ledarsida skriver Markus Alexandersson: “När Tidögänget drar ner det så kallade kärnstödet till FN-organet UNDP med 92 procent är det ett hårt slag. I stället ger Tidöregeringen biståndspengar till skumma tjänster på Somalias regeringskansli – utan att ha någon insyn i hur de används. Snacka om prioriteringar.
Samtidigt förväntas dödligheten bland barn öka för första gången under 2000-talet. Orsaken är brist på pengar. Det är också ett resultat av politik. Och av politiker som vänder bort blicken.”
Också Matilda Molander på Västerbottens-Kurirens ledarsida tar upp Somalia-affären: ”Regeringens sänkning av biståndet blir extra cynisk i ljuset av höstens avslöjanden om att 100 miljoner svenska skattekronor gått till personer i den somaliska premiärministerns innersta krets, i utbyte mot att landet tar emot utvisade medborgare. ”Att ta från de rika, och ge åt andra rika”, är det kanske så de säger i regeringens jul-tv?” Apropå julklappar föreslår DN:s ledarredaktion en gåva till en människorättsorganisation: ”Ett farligare omvärldsläge tvingar länder att rusta upp, vilket satt offentliga finanser under press. I många rika länder har lösningen på ekvationen varit att kraftigt skära ner på biståndet till världens fattiga. Vissa regeringar har gjort det för att de känt sig tvungna för att få plus och minus att gå ihop. Andra, framför allt i USA där Donald Trump totalt förstört USAID, har tagit sig an uppgiften med ideologisk passion. Emellanåt, som i Sverige, har det rymts lite av varje i motiven. […] Men även om vi som enskilda medborgare aldrig kan täcka upp helt för det våra regeringar gör – eller inte gör – får vi inte glömma att vi också kan bistå.”
Brist på konsekvensanalys
Valdemar Möller reagerar på tidningen Globals ledarsida på att biståndsminister Benjamin Dousa anger läget i Sverige som ett skäl till nedskärningarna i biståndet och att ”människor som anstränger sig ska ha mer pengar i plånboken”. ”Dousa fick det att låta som om det handlade om något oundvikligt, som något regeringen mer eller mindre tvingats till att göra. Men att sänka biståndet för att svenskar ska få mer pengar i plånböckerna är förstås ett högst medvetet val. Regeringen hade kunnat välja andra prioriteringar, till exempel att återinföra förmögenhetsskatten eller höja skatten för de med högst inkomst.”
Lina Stenberg skriver i Feministiskt Perspektiv om avsaknad av konsekvensanalys (som bland annat framkom på presskonferensen den 5/12: ”Vilka konsekvenser som nedskärningarna får för vanliga människor? Om det har gjorts några konsekvensanalyser i samband med beslutet? Under pressträffen med Benjamin Dousa ställdes frågorna flera gånger. Men nej, det verkar inte finnas vare sig analyser eller tankar kring vilka som kommer att drabbas och vad det kommer att leda till.”
Bistånd och geopolitik
På Skånska Dagbladets ledarsida skriver Olivia Lindroth Steinwall om den säkerhetspolitiska aspekten av bistånd: ”När givarländer backar undergräver det decennier av arbete som gjort samhällen mer motståndskraftiga. Dessutom fyller biståndet en säkerhetspolitisk funktion.”
Dagens Nyheters ledarsida pläderar också för att det är säkerhetspolitiskt dumt att minska biståndet i Afrika: ”Utifrån försvarspolitiken och det konsekventa stödet till Ukraina är det lätt att tolka den svenska linjen som att vi framför allt måste skydda oss mot hotet från ett imperialistiskt Ryssland. Det är en klok utgångspunkt, med brett stöd både i politiken och bland väljarna.
Men den tanken borde rimligen också följa med i biståndspolitiken? Och givet de intensiva ryska insatserna i södra Afrika, både militärt genom Wagnergruppen och med mjuk makt och rysk propaganda, är det i så fall sällsynt illa lämpat att dra ner på biståndet just dit.
Med en klar strategi hade det varit uppenbart att vi kanske snarare borde öka det biståndet, för att mota både den ryska och kinesiska offensiven. I stället vevar Dousa mot Olof Palmes spöke om ”socialism”.”
Vad tycker KD och L?
Sven Elander skriver i en krönika för Klimatgranskaren om Kristdemokraternas roll i nedskärningarna: ”Generationer av frikyrkliga har byggt upp samarbeten med gräsrotsorganisationer i fattiga länder. De har byggt upp skolor och sjukhus. Många har investerat hela sina liv i detta. Nu tvingas de se hur ledningen för KD, utan något synligt motstånd, går med på att montera ner det som byggs upp under decennier. Jag letar efter förklaringar, beklagande kommenterar från KD:s partiledning. Men jag hittar ingenting. Den stora nedmonteringen av svenskt bistånd bemöts med total tystnad. Det verkar vara en icke-fråga för KD-ledningen.”
Även Jesper Bengtsson på Dagens Arenas ledarsida frågar sig om det som nu händer med biståndet är vad Kristdemokraternas kärnväljare, och Liberalerna, såg framför sig: Han vänder sig sedan till oppositionspartierna: ”I februari ska Socialdemokraterna anta ett nytt biståndspolitiskt program. Då bör S vara tydligt. Målet måste vara att på allvar återgå till en politik som stöttar utvecklingsländerna.”
Ukraina framför allt
I den gemensamma kommunikationen från Tidöpartierna handlar det om de stora behoven i Ukraina, inte minst denna vinter, och om Ukraina som försvar för vår fri- och säkerhet. I de fyra partiernas debattartikel i Svenska Dagbladet finns också en uppräkning av de områden som värnas i nedskärningarna; global hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter, demokrati och mänskliga rättigheter samt stöd till och genom civilsamhället.
Centerpartiet svarar: ”Det är uppenbart att regeringens hantering brister när det når den punkt då viktiga utvecklingsbistånd till andra länder måste kapas för att kunna behålla Ukrainastödet fortsatt starkt. Centerpartiet menar att Ukrainastödet istället behöver långsiktighet och stabilitet genom en särskild fond.”
Efter Centerpartiets svar återkommer Tidöpartierna i Altinget. Där skriver de: ”Fastän vi tydligt förklarat att vi gör denna prioritering inte för att vi vill utan för att den är nödvändig har vi fått kritik. Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist har ifrågasatt varför prioriteringen alls behöver göras. Hon hävdar att stödet kunde öka ännu mer, genom att ta stora lån för att finansiera det. Problemet är att man inte kan låna till alla utgifter. Vi måste också kunna fatta de tuffa beslut som krävs för att öka stödet till Ukraina.”
Aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina” svarar i Altinget att de inte anser att Sverige måste välja mellan solidaritet med Ukraina och engagemang i resten av världen. De pekar på Rysslands agerande i afrikanska länder: ”När väst drar sig tillbaka fylls vakuumet inte av tystnad utan av nya aktörer. Ryssland agerar redan, genom legosoldater, desinformation och stöd till auktoritära regimer.
Varje svensk ambassad som stängs är ett fönster som öppnas för Moskva.”
Deras lösning är en upplånad EU-fond motsvarande 0,5 procent av EU:s BNP. För svensk del sex miljarder kronor om året som debattörerna föreslår ska klassificeras som försvarsutgift inom Natos ram.
Röster med erfarenhet av utvecklingssamarbete
27 medlemsorganisationer i plattformen vände sig i en debattartikel i Aftonbladet mot att Sveriges solidaritet med Ukraina bekostas genom minskat stöd till människor i andra delar av världen. Det här var i oktober, strax efter att höstbudgeten presenterats. Organisationerna skriver: ”De europeiska länderna har ett säkerhetspolitiskt ansvar och en moralisk skyldighet att stödja Ukraina, men det bör inte ske på bekostnad av annat livsavgörande bistånd. När det uppstår stora katastrofer och konflikter i vår närhet måste andra mekanismer ta vid och kapital måste frigöras från annat håll, inte bara från biståndsbudgeten.
Sveriges roll som utvecklings- och fredsaktör i världen är stark. Och för ett litet land i norr med ett stort beroende av starka diplomatiska- och handelsrelationer i en alltmer polariserad värld ligger det i vårt intresse att vara en viktig samarbetspartner till en bred grupp länder där alltför många människor lever i fattigdom och förtryck. Detta nationella intresse bör inte ställas mot behovet av att stödja Ukraina och stärka Europas säkerhet.”
Biståndsminister Dousa svarade: ”Jag ska vara helt ärlig: Det finns inget annat sätt. Jag har inte tillgång till något hemligt pengaträd som gör att jag kommer undan svåra prioriteringar. Vi kan inte låna till alla utgifter. Om vi ska kunna öka biståndet till Ukraina måste vi minska biståndet till annat.”
Organisationerna svarade: ”Om vapen kan köpas med lånade pengar kan även extraordinära civila stödinsatser bekostas med lånade pengar. Och även om man motsätter sig nya lån är det ingen självklarhet att stödet till Ukraina ska finansieras just genom en neddragning av annat livsviktigt bistånd, istället för genom andra omprioriteringar i budgeten. Det är ett val regeringen gör och ett val vi motsätter oss.”
Organisationerna kommenterade också ministerns missnöje med att långvariga samarbetsländer i Afrika fortfarande har svår fattigdom: ”På den afrikanska kontinenten finns 32 av de länder som FN kategoriserar som de minst utvecklade länderna i världen (MUL). Det betyder att de kämpar med så stora strukturella problem när det gäller utbildning, hälsa, ekonomiska och miljömässiga sårbarheter att alla FN-medlemmar som har förutsättningar uppmanas att stödja dem särskilt. Att fattigdom fortfarande finns i många av Afrikas 54 länder är inget bevis på att biståndet inte fungerat. Frågan är betydligt mer komplex än så. Som ett exempel är biståndet till Afrika litet i förhållande till de summor som lämnar kontinenten i form av betalning av skulder, företags skatteflykt och olaglig utvinning av naturresurser.”
I Global Bar Magazine skriver före detta Sida-medarbetaren Mikael Boström om fördelningen av svenskt bistånd: ”Regeringen fortsätter vattna i länder i närområdet trots att det inte växer, medan fattiga länder med positiv demokratiutveckling sätts på avvecklingslistan. Målet tycks vara att minska den fattiga gruppen länder till ett minimum.”
Kajsa Johansson, tidigare biståndschef i Mocambique (nu generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén), skriver i samma tidning: ”Jag väljer att uttala mig om regeringens beslut om att avsluta biståndet till Moçambique för att jag kan någonting om det, dock väl medveten om att denna kunskap inte är vatten värd för dem jag helst skulle vilja läste detta.” Hon skriver: ”En försvårande omständighet vad bistånd och internationell utveckling anbelangar är emellertid att det från den borgerliga sidan i tycks vedertaget att det över huvudlaget inte finns någon objektiv kunskap att kunna tillägna sig om i princip någonting. Politiker kan säga precis vad som helst utan någon som helst grund i forskning eller erfarenhet – och den som säger emot kommer i princip alltid anklagas för att tala i egen sak. Det är så klart mycket praktiskt.”