Kritiken mot Sida hördes tidigare kanske främst i samband med enskilda avslöjanden om korruptionsskandaler inom biståndet. Men den här mandatperioden, då regeringen ägnat mycket kraft åt att lägga om och peka på brister i biståndspolitiken, har kritiken framförts mer frekvent och tillspetsat. Det är till och med så att myndighetens existens ifrågasätts återkommande. I mars 2026 skrev den före detta diplomaten Harald Sandberg på DN Debatt att biståndet är ”bortom räddning”: ”Dagens Sida bör läggas ned. Efter närmare sextio år av i huvudsak misslyckad politik sitter det för mycket institutionellt arv, kultur och självbild i väggarna för att en verklig kursändring ska vara möjlig. Att tro något annat är att förväxla organisatorisk kosmetika med verklig reform.” Mathias Bred från borgerliga Svenska Nyhetsbyrån skrev i december 2025 en ledartext i KT-Kuriren med rubriken ”Gör om Sida från grunden”. Han skriver om en partipolitisk konflikt i synen på Sida, att det från regeringspartiernas synvinkel är ”en myndighet starkt präglad av Socialdemokraternas långa maktinnehav”. Breds slutsats blir följande: ”Sida börjar nästan likna de förvaltningar man försökt samarbeta med i tredje världen. Politiserat, aktivistiskt och med bristfällig insyn och uppföljning. Om vi vill vara säkra på att svenska skattepengar verkligen gör nytta borde regeringen därför inte bara skära ned anslagen, utan också göra om myndigheten från grunden.” Varken Sandberg eller Bred för fram någon direkt fakta eller forskning som grund för sina påståenden. Kanske har de läst den serie texter på ledarplats i Svenska Dagbladet i september 2024 där Peter Wennblad menade att Sida aktivt motarbetat och avsiktligt vilselett regeringen.
Bland de politiska partierna är det främst Sverigedemokraterna och Moderaterna som driver frågan om Sidas reformering. Sverigedemokraterna anser att myndigheten är aktiviststyrd, med exempel från bland annat handläggningen av den egna biståndsstiftelsen Hepatica och turerna kring UNRWA. Björn Söder skrev i en fråga till biståndsminister Benjamin Dousa i februari 2026 att ”Man kan konstatera att Sida återigen beter sig som om myndigheten själv äger biståndspolitiken och som om regeringens beslut bara är rekommendationer som kan kringgås med läckor, påtryckningar och myndighetsaktivism.” Söder vill se ”en ny, modernare biståndsmyndighet med en tydlig och slimmad organisation, byggd för dagens behov.” I sitt svar hänvisar Dousa till Sidas nya instruktion och på krav från regeringen om att effektivisera och ställa om.
När Storbritannien avskaffade sin biståndsmyndighet
Idén om att lägga göra om eller lägga ner biståndsmyndigheter är inte ny utan har redan prövats av ett antal länder. Det senaste och mest kända exemplet är naturligtvis USAID som upphörde att existera som en oberoende myndighet i juli 2025, efter beslut från Trump-administrationen. Längre bak i tiden, 2013, tog både Kanada och Australien beslutet att integrera sina biståndsmyndigheter i utrikesdepartementen, och i Storbritannien skedde samma sak år 2020.
Effekterna av USAID:s nedläggning märks än så länge främst i de människoliv som drabbas av den stoppade finansieringen. I en annan kategori finns förstås alla de tiotusentals människor som förlorade sina jobb och vars kompetens amerikansk utvecklingspolitik- det som återstår av den- får klara sig utan. Men effekterna av sammanslagningen av brittiska Department for International Development (DFID) med Foreign and Commonwealth Office till FCDO – Foreign, Commonwealth & Development Office, är relativt väldokumenterade.
De utvärderingar som gjorts av den kan sammanfattas i fyra centrala lärdomar:
- Utvecklingskompetens riskerar att minska när bistånd integreras i utrikesdepartement
- Biståndet kopplas oftare till nationella intressen och utrikespolitik
- Effektivitetsvinster är svåra att belägga empiriskt
- Minskad transparens, åtminstone på kort sikt, och försämrad relation med civilsamhället
De vinster som lyfts i studier handlar om en förbättrad samordning mellan diplomati och utvecklingspolitik, en starkare politisk styrning av biståndet och en möjlighet att använda bistånd mer strategiskt i kriser.
Låt oss kika närmare på vad det finns för lärdomar att ta med från exemplet Storbritannien.
Minskad utvecklingskompetens
Den mest konsekventa slutsatsen i utvärderingar är att sammanslagningen ledde till förlust av utvecklingskompetens. Till exempel visar granskningar från Independent Commission for Aid Impact att många utvecklingsspecialister lämnade efter sammanslagningen i Storbritannien, vilket minskade kapaciteten inom specifika områden, exempelvis demokratisk samhällsstyrning, jordbruk och fattigdomsanalys. En analys i Devex visar att nästan 60 procent av rådgivartjänsterna stod tomma 2024, alltså fyra år efter sammanslagningen. Den brittiska revisionsmyndigheten National Audit Office (NAO) konstaterar att sammanslagningen genomfördes utan tydlig plan för hur utvecklingskompetensen skulle bevaras. NAO skriver att förlusten av erfaren personal har minskat kapaciteten och trovärdigheten för Storbritannien som utvecklingsaktör.
Starkare koppling till utrikespolitiska och nationella intressen
I Kanada integrerades biståndsmyndigheten Canadian International Development Agency (Cida) i utrikesdepartementet Global Affairs Canada med den uttalade ambitionen att biståndet i större utsträckning skulle gynna kanadensiska intressen, specifikt tillgång till mineraler. Det har bland annat lett till kritik från OECD:s biståndskommitté DAC för att en alltför liten andel av Kanadas bistånd går till lokala organisationer i samarbetsländer. Liknande utveckling, med en större integrering av bistånd och diplomati, har dokumenterats i Storbritannien. NAO:s utvärdering ger exempel som ett mer synkroniserat agerande i samband med Ebola-krisen i Uganda och en stärkt respons på kriget i Ukraina.
Begränsad evidens för ökad effektivitet
Argumenten för nedläggning eller sammanslagning handlar, förutom om att integrera biståndet i handels- och utrikespolitik, ofta om att skapa mindre byråkrati och större effektivitet. Men den empiriska evidensen för att det skulle uppstå sådana vinster är svag. I Storbritannien har man än så länge inte kunnat påvisa några effektivitetsvinster alls. Istället har man sett att de organisatoriska omställningarna har skapat flera års störningar av verksamheten och att policyprocesser riskerar att bli mer komplexa snarare än enklare. Sammanslagningen innebar stora personalomflyttningar, vakanta specialisttjänster och omstrukturering av portföljer som påverkade planering och uppföljning av biståndsprogram under flera år. National Audit Office (NAO), Storbritanniens motsvarighet till Riksrevisionen, har räknat ut att kostnaden för sammanslagningen blev 24 miljoner pund, men lägger till att de inte kunnat göra beräkningar på kostnaden för lägre produktivitet på grund av störningar i verksamheten.
Minskad transparens och kulturförändring
Sammanslagningen i Storbritannien innebar en mätbar försämring i transparens. I Aid Transparency Index mätning gick den nya myndigheten från “very good” (85,4 %) 2020 till “good” (71,9 %) 2022. Två år senare, 2024, hade Storbritannien dock klättrat upp till ”very good” igen (82,9%).
En konkret förändring som lyfts i utvärderingar gäller tillgången till dokument. Resultat- och verksamhetsrapporter som DFID tidigare publicerade systematiskt, lämnades ibland bara ut på begäran. Även biståndsbudgetar och landstrategier publicerades mindre regelbundet. Det blev alltså svårare för allmänhet, journalister, forskare och civilsamhälle att följa hur biståndsmedel används.
Civilsamhället och andra utvecklingsaktörer i Storbritannien beskriver också att de märker av en kulturell förändring, i bland annat mindre extern konsultation, mindre fokus på evidens och lärande samt ett mer hierarkiskt beslutsfattande.
Kritik från civilsamhället
I Storbritannien kritiserade många civilsamhällesorganisationer brister i förberedelser och konsultationer inför sammanslagningen. Dessutom oroas man av kompetensförlusten. I en artikel i Guardian från mars 2024 kommenterar brittiska plattformen Bond att det är ”alarmerande” att FCDO fortfarande, tre år efter sammanslagningen, själva bedömer risken för att inte kunna bibehålla tillräcklig expertis som ”allvarlig”.
Bond menar också att det riskerar bli ett mindre fokus på fattigdomsbekämpning när biståndet blir mer politiskt styrt utifrån handels- och säkerhetspolitiska intressen. Oxfam, Save the Children och Global Justice Now har också lyft minskat fattigdomsfokus, minskad transparens i biståndsbudgetar och ett svagare globalt ledarskap för utvecklingsfrågor som konsekvenser av sammanslagningen.
Storbritannien hade tidigare ett långsiktigt civilsamhällesstöd, men gick i samband med omläggningen över till projektmedel som är öppna för fler olika aktörer att söka, även privata sådana. Stödet administreras av kommersiella aktörer och beslutas om enligt en konkurrensutsatt upphandlingsprocess. Detta upplägg kommer sig av att det saknas resurser och kapacitet på avdelningen för civilsamhället på FCDO.
BOND har analyserat vad skiftet från direkta relationer med DFID, via FCDO till dagens konsultfirmor har fått för konsekvenser. Deras slutsatser är att det bland annat har förhindrat lärande och dialog mellan regeringen och civilsamhället, och att lärdomar från civilsamhällets internationella arbete inte plockas upp i regeringens policyprogram. Civilsamhället har också mindre kunskap om regeringens prioriteringar vilket gör dem mindre effektiva när det kommer till att relatera till Storbritanniens övergripande prioriteringar, liksom att representera landet i partnerländer.
Vi har tidigare skrivit om förändringarna i Storbritanniens biståndspolitik i bland annat dessa två artiklar:
Utblick: Stora förändringar i Storbritanniens bistånd – april 2024
Nationella egenintressen inget bra argument för bistånd visar lärdomar från Storbritannien – maj 2025