Utdrag

2 februari 2017

Sammanfattning och rekommendationer i rapporten ”Är det bistånd?”

Den svenska riksdagen har satt målet att en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) varje år ska gå till internationellt bistånd. Den nivån har hållits i varje statsbudget sedan 2006. Från biståndsbudgeten har Sverige räknat av en del av de inhemska kostnaderna för flyktingmottagande. Avräkningarna har ökat betydligt under de senaste tio åren, och står för mer än hälften av biståndsramens ökning totalt.

Rapporten ”Är det bistånd?” från 2017 granskar den svenska modellen för att beräkna dessa avräkningar. Rapporten beskriver också riktlinjerna för vilka kostnader som får räknas som bistånd enligt OECD:s biståndskommitté, DAC. Syftet med rapporten är att konstruktivt bidra till fortsatta diskussioner och beslut om avräkningar, med hjälp av bättre faktaunderlag och analys av konsekvenserna för biståndsbudgetens transparens och effektivitet. Här ges en sammanfattning och övergripande rekommendationer från rapporten.

Enligt DAC:s regelverk får länder räkna in vissa kostnader för flyktingmottagande i sin officiella bi­ståndsstatistik. Detta gäller offentliga kostnader för tillfälligt uppehälle för flyktingar under deras för­sta tolv månader i landet. Reglerna är inte detaljerade och givarländerna har gjort olika tolkningar av huruvida alla asylsökande omfattas eller bara de som får bifall, samt om kvotflyktingar ska räknas in eller inte. Reglerna är dessutom otydliga kring vilka typer av kostnader som kan räknas som bistånd, vilka tidsperioder länderna ska räkna in (innan och/eller efter asylbeslut) och hur kostnaderna ska räknas ut. Bristen på transparens och jämförbarhet mellan länder har lett till en process inom DAC för att harmonisera och förtydliga regelverket. Denna process ska vara klar hösten 2017.
Inget land har de senaste fem åren gjort större avräkningar från biståndet än Sverige när det gäller inhemska kostnader för flyktingmottagande. För 2017 föreslås flyktingavräkningarna uppgå till 8,1 miljarder, eller 18 procent av det svenska biståndet. Det går inte att ge ett tillfredsställande svar på varför Sverige gör högre avräkningar än övriga DAC-länder, eftersom det inte går att jämföra dessa kostnader mellan länder på ett rättvist sätt. Klart är dock att Sverige tagit emot fler flyktingar än de flesta andra länder och samtidigt räknar med en högre kostnad per flykting än de allra flesta.

Orsaken till ökningen av de svenska avräkningarna är också något oklar. Bristen på transparens för tiden innan 2015 gör det omöjligt att granska vilka kostnader som har ingått i avräkningarna. Enligt de beräkningar som presenteras i rapporten har summan som avräknas per inkommen asylansö­kan dock ökat från i genomsnitt cirka 55 000 kronor per år för tiden innan 2007, till över 100 000 kronor per år under åren 2007 till 2014, och till nästan 150 000 kronor per år de senaste tre åren. Flyktingavräkningarna har därför ökat mer än dubbelt så snabbt som antalet flyktingar. Större delen av de ökade avräkningarna beror inte på att fler människor har sökt asyl utan på ökade avräkningar per inkommen asylansökan.

De svenska avräkningarna beräknas genom att multiplicera antalet förväntade asylsökningar under kommande år med en uppskattad dygnskostnad och ett uppskattat antal dygn som de asylsökande i genomsnitt befinner sig i Migrationsverkets regi. De faktiska kostnader som ligger till grund för avräkningarna är delar av utgiftspost 1:1 Migrationsverkets förvaltningskostnader och 1:2 Ersätt­ningar och boendekostnader för flyktingar. Modellen har fått kritik av bland annat Riksrevisionen och DAC. Främst gäller kritiken bristen på transparens, osäkerhet i prognoserna och stora föränd­ringar för biståndet under budgetåret, vilket skapar en ryckighet som försvårar långsiktig planering och hotar biståndets kvalitet. Transparensen har förbättrats betydligt under 2015–2016, vilket har ökat möjligheterna för extern granskning av avräkningarna. Den tidigare bristen på offentlighet och transparens gör det omöjligt att granska hur avräkningarna har använts under åren 1994–2015, vilket vi kritiserat tidigare.
Regeringens budgetpropositioner innehåller för lite uppgifter för att kunna avgöra om de svenska avräkningarna görs i enlighet med DAC-reglerna. För att klargöra detta bör en oberoende gransk­ning göras.

Migrationsverkets förvaltningskostnader har utgjort i genomsnitt 20 procent av avräkningarna: ad­ministrativa kostnader, systemutveckling/IT, utbildning för migrationsverkets personal, löner och kontor. Detta är inte acceptabelt, och sådana kostnader finns inte bland de tillåtna kostnaderna i DAC:s riktlinjer. Även bevakning av asylboenden har åtminstone periodvis ingått i avräkningar­na. I rapporten framgår att mindre kostnadsposter direkt bryter mot DAC:s regelverk, till exempel kostnader för så kallad organiserad sysselsättning och andra integrationsfrämjande insatser. Dessa behöver utredas i detalj.

Att räkna inhemska kostnader för flyktingmottagande som bistånd är kontroversiellt. Mottagarlän­der, stora delar av det civila samhället och ett antal givarländer har kritiserat metoden. Även DAC:s sekretariat är av uppfattningen att dessa kostnader inte borde räknas som bistånd och har sedan 1994 försökt att avskaffa möjligheten eller åtminstone harmonisera sättet att räkna.

Målet för den svenska biståndspolitiken är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Migrationspolitiken styrs av andra målsättningar, styr­dokument och prioriteringar. Aktiviteter som finansieras genom avräkningarna från biståndet följs därmed inte upp gentemot målet för biståndspolitiken. Flyktingavräkningarna följer heller inte den landprioritering eller den tematiska prioritering som regeringen gör inom biståndet, och riskerar att motverka de effektiviseringar och prioriteringar som UD och Sida gör.

Sverige står bakom en rad internationella initiativ och har skrivit under principer, till exempel den så kallade Parisagendan, om att göra biståndet effektivt och långsiktigt. Parisagendan poängterar bland annat mottagarländernas ägarskap över planering och prioritering i biståndet, fokus på resul­tat, transparens och inkluderande partnerskap mellan givare och mottagare. Avräkningarna mot­verkar detta när de undanhåller stora delar av det internationella biståndet från partnerskap och dialog med mottagarländerna.

Rekommendationer:

Vi välkomnar en fortsatt dialog kring hur avräkningarna kan minska, och rekommenderar att regeringen antar en plan för att på sikt fasa ut avräkningarna. Givet att avräkningar sker rekommenderar vi Sveriges regering att:
  • Granska avräkningarna i detalj och utesluta alla kostnadsposter som bryter mot eller riskerar att bryta mot det som uttryckligen är tillåtet enligt DAC:s riktlinjer.
  • Öka transparensen och öppet redovisa vad avräkningarna består av, inklusive exakt vilka kostnader som ingår i uträkningen av dygnskostnaden, på ett sätt som möjliggör uppföljning och granskning.
  • Verka för att OECD/DAC antar tydliga och mer restriktiva riktlinjer för avräkningar från biståndet. Nuvarande regler strider mot de internationella principerna om ett effektivt bistånd som Sveriges regering säger sig värna.
  • Förtydliga hur avräkningarna förhåller sig till riksdagens mål för biståndet och garantera en långsiktig och förutsägbar styrning av hela biståndsbudgeten med samma krav på uppföljning och efterlevnad av de internationella principerna om utvecklingseffektivitet.
Läs hela granskningen