En av dem är organisationen MyRight. Organisationens ordförande Tiina Nummi-Södergren deltog i den svenska delegationen vid förhandlingstillfället om uppföljning och övervakning (follow up and review) den 18-22 maj.
Tiina har nyligen kommit hem från New York och berättar för oss om sina intryck från förhandlingarna. – Att på plats få höra från olika länder och grupper var intressant och gav oss en större förståelse för förhandlingsläget, vikten av formuleringar och ordval, och hur mycket som ligger bakom förhandlingarna när länder ska enas om de nya hållbarhets- och utvecklingsmålen. Vi hade även fått en bra förberedelse innan med konsultationer på Utrikesdepartementet där vi fick möjlighet att höra från andra svenska aktörer som andra organisationer inom civila samhället och Statistiska centralbyrån till exempel.
Utifrån erfarenheten av att ha deltagit vid förhandlingarna ser Tiina att det civila samhället har flera viktiga roller att spela, inte minst kring uppföljning och övervakning. Begreppet ansvarsutkrävande (accountability) var föremål för diskussion under förhandlingstillfället och där en del länder, främst G77 plus Kina, betonade vikten av frivillighet kring implementering och uppföljning. Det resulterade i att begreppet accountability i stort sett ströks och att man istället talade enbart om uppföljning. Här menar Tiina att det civila samhället har en väldigt viktig roll att fylla i att bevaka att agendan genomförs och att utkräva ansvar.
Principen ”Leave no one behind” som handlar om att ingen – oberoende av etnicitet, ålder, kön, geografisk placering, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller annan orsak – ska förvägras sina mänskliga rättigheter och grundläggande ekonomiska möjligheter, är central för MyRight och organisationens engagemang i processen med de nya hållbarhets- och utvecklingsmålen. Men principen är långt ifrån självklar för alla medlemstater utan där rådde oenighet i förhandlingarna berättar Tiina. – Att kunna arbeta med och följa processen med implementering och uppföljning förutsätter att grupper finns representerade i det civila samhället. Jag tror att, i alla fall när det kommer till personer med funktionsnedsättning, så kommer vi inte vara del av agendan om inte vi finns företrädda i implementeringsprocesserna nationellt, säger Tiina.
Just civilsamhällets deltagande i processen med framtagandet av den nya agendan såg flera medlemsstater som värdefullt. Men det fanns också de som var negativt inställda till civila samhällets fortsatta deltagande och menade att det är en nationell angelägenhet att besluta kring. I händelse av att länder vill få ut civilsamhällesrepresentanter ur förhandlingsrummet är det därmed väldigt positivt att som CSO kunna delta i den svenska delegationen. Det garanterar att man får stanna kvar, något som inte minst garanterar insyn för civila samhället i processen. Tiina beskriver vidare att det inte är vanligt förekommande att CSO:er får delta i regeringsdelegationer, men att det vore bra om fler länder tog efter Sveriges exempel.
Tiina berättar att de som del av den svenska delegationen hade bra möjlighet att komma med inspel till den svenska chefsförhandlaren. De träffades för frukostmöte varje morgon där det presenterades vad som skulle hända under dagen, vilka ämnen som skulle behandlas, vad Sverige hade planerat kring uttalanden osv. – Vi kunde då ge kommentarer och ställa frågor utifrån våra perspektiv, säger Tiina. – Jag upplevde att man lyssnade och tog till sig av våra synpunkter och förklarade om det var oklarheter eller något som inte fungerade. De enda tillfällena då vi inte kunde delta var vid EU-förhandlingarna. Vi fick däremot information i efterhand om vad som diskuterats under dessa möten och vilka ståndpunkter som kom upp. På så sätt hade vi en god möjlighet att lämna synpunkter även kring detta.
Vid de dagliga frukostmötena gick de även igenom vilka sidoevent som skulle hållas under dagen och fördelade dessa mellan sig så att delegation kunde representera så brett som möjligt.- Om något var av särskilt intresse för Sverige såg vi till att vi var med där, berättar Tiina.
Under förhandlingstillfället deltog Tiina själv i en panel vid ett sidoevent där hon talade om möjligheten att som civilsamhällesorganisation delta i den svenska delegationen. – Jag berättade bland annat om att den svenska regeringen bjudit in olika aktörer som civilsamhället, företag och akademin, till konsultationer kring målen för agendan. Vi samtalade också om betydelsen att vara med under förhandlingarna, om att det är en lärande process. Jag berättade om vårt samarbete inom CONCORD, att vi varit flera organisationer som arbetat mycket tillsammans kring de olika dokumentet och processen. Vi pratade om att samarbetet i civila samhället var en fördel där vi haft möjlighet att lära av varandra och kunnat stötta varandra, vilket varit en stor styrka. Vi pratade också om att samarbetet är bra för att vi inte bara för vidare information i våra kanaler till våra egna organisationer, utan även andra som inte haft möjlighet att delta, vilket ju är en väldig fördel.
Tiina fick även höra från andra civilsamhällesrepresentanter att det var positivt att CSO:er deltog i den svenska delegationen. – De sa att det ger mer tyngd när vi uttalar oss. Man såg oss som mer officiella representanter eftersom vi deltog i svenska regeringsdelegationen. På så sätt hade man som civilsamhällesorganisation en starkare position och blev lyssnad på i större utsträckning.