Vad är en DAC peer review och vad spelar den för roll?
Varje medlemsland i OECD:s biståndskommitté DAC får sitt bistånd granskat vart 5–6 år av ett team bestående av två andra DAC-medlemmar (i Sveriges fall är det Kanada och Österrike den här gången) med stöd från OECD DAC:s sekretariat. Dessa så kallade DAC peer reviews är den mest omfattande granskningen av biståndets kvalitet, kvantitet, prioriteringar, styrning och bredare utvecklingspolitiska sammanhang.
Peer review-teamet besökte Sverige under en vecka och det utvalda partnerlandet Kenya under följande vecka, och träffar UD, Sida, utrikesutskottet, myndigheter, samt andra aktörer och samarbetspartners inom biståndet. Granskningen har stor betydelse eftersom Sverige åtar sig att följa upp och åtgärda granskningsrapportens rekommendationer under de kommande åren. En DAC peer review ger ett kvitto på styrkor att bygga vidare på, och var förbättringar behövs för att leva upp till kvalitetsstandarder och internationella åtaganden som finns inom globalt utvecklingssamarbete.
Civilsamhällets bidrag till processen
Svenska organisationer med internationell verksamhet har varit engagerade på ett tidigt stadium i den pågående DAC peer review för att ta fram underlag om Sveriges styrkor och svagheter i utvecklingssamarbetet. Läs mer i Civilsamhällets memorandum till OECD DAC om Sveriges bistånd 2019-2025.
På mötet mellan civilsamhällesorganisationer och granskningsteamet från OECD deltog representanter från följande organisationer: Act Svenska kyrkan, ForumCiv, Läkarmissionen, RESCUE Sverige, Rädda Barnen, Transparency International Sverige, Union to Union samt CONCORD Sveriges kansli.
Medskick från civilsamhället
Samtalet med granskningsteamet skedde i ljuset av detta års kraftiga nedskärningar i nästan samtliga länder och områden av biståndet, och ytterligare utfasningar av flera samarbetsländer. Det präglades därför av oro, men också av starkt engagemang för att svenskt bistånd ska göra största möjliga nytta för dem som biståndet ska vara till för.
Några budskap som civilsamhället framförde på mötet inkluderar att:
- Sätta biståndets mål främst
Biståndets strategier och arbetssätt bör vägledas av biståndets mål om bättre villkor för människor i fattigdom och förtryck, och upprätthålla den internationella definitionen av bistånd med integritet. Svenska exportintressen och migrationspolitik bör inte styra vart biståndet går och hur det utformas. Då skapas målkonflikter – inte synergier.
- Stoppa nedskärningarna som drabbar de mest utsatta
Sverige bör upphöra med de stora nedskärningarna och utfasningarna av bistånd som drabbar de mest utsatta länderna och människorna oproportionerligt. Värna tillgången till finansiering på platser med utbredd fattigdom, fragilitet, konflikter och sårbarheter när det gäller klimat och miljö.
- Jobba förebyggande och integrerat i kriser
I fragila miljöer behövs arbetssätt som utgår från konflikt- och klimatperspektiv Stödet till hållbar utveckling, fredsbyggande och humanitära insatser måste samverka och öka. Till detta behövs finansiering som är långsiktig, kontextspecifik och utgår från lokala prioriteringar. Förebyggande arbete är grunden.
- Bygg vidare tillsammans med civilsamhället –med respekt och tillit
Sverige kan bygga på sina erfarenheter av civilsamhällets engagemang för global utveckling, den folkliga opinionen för att stödja utsatta människor i andra länder, och en strategi för finansiering som utgår från civilsamhällets viktiga roller för utveckling. Samtidigt bör Sverige dra lärdom av och ändra sättet på vilket den nya modellen för stöd till civilsamhället har genomförts, då den präglats av brist på respekt för ingångna avtal, svag förutsägbarhet och transparens, exempel på negativ särbehandling med mera.
- Vänd nedåtgående trender i stödet till jämställdhet och mänsklig utveckling
Den långvariga nedåtgående trenden i andelen av Sveriges bistånd som helt eller delvis har jämställdhet som mål måste vändas. Kvinnors och flickors rättigheter behöver vara ett kärnvärde i politiken i mer än bara ord. Likaså bör de prioriteringar som bäst gynnar de mest utsatta människorna få ökade resurser, inte minskade. Det handlar till exempel om klimatanpassning för lokalsamhällen, barns rättigheter, stöd till hälsa, SRHR och lokalt fredsbyggande.
- Blås liv i politiken för Agenda 2030
Sverige bör sätta ny fart på handlingsplanen för Agenda 2030 och uppföljningen av densamma, baserat bland annat på Riksrevisionens utvärdering. När regeringen avskaffade kravet på en samstämmig utvecklingspolitik försvann i och med detta en rad kontaktytor för dialog, utredning och uppföljning om målkonflikter och deras konsekvenser för människor och miljö.
- Handel och bistånd-agendan försvagas av ensidigt fokus på exportfrämjande
Sverige gör relevant arbete för ekonomisk utveckling via flera aktörer och instrument. Flera nya initiativ för handel och bistånd är emellertid ensidigt inriktade på svenskt exportfrämjande och svarar inte upp till biståndsmålet eller till ett geografiskt fokus som främjar fattigdomsbekämpning. Sverige missar därigenom chansen att på riktigt bidra till utvecklingen av lokala marknader och lokala innovationer. Inte heller hanteras integritets-, transparens- och antikorruptionsrisker i den privata sektorn på ett tillräckligt sätt. Detta samtidigt som viktiga watchdog-organisationer fått finansiering indragen.