Under hela vintern och våren har FN:s medlemsstater förhandlat om en deklaration inför konferensen om utvecklingsfinansiering som ägde rum i Addis Abeba den 13-16 juli. Efter fyra dagars möte i den etiopiska huvudstaden så enades länderna till slut om en deklaration. Addis Ababa Action Agenda är ett viktigt beslut, särskilt med tanke på att det stundtals riskerade att inte bli något slutdokument.
Det är tänkt att Addis Ababa Action Agenda (AAAA) ska ge vägledning hur de kommande 17 hållbara utvecklingsmålen ska finansieras de närmaste 15 åren. I jämförelse med tidigare beslut i Monterrey 2002 och Doha 2008 så har också AAAA tagit ytterligare steg, och vävt ihop utvecklings- och hållbarhetsagendan. Jämställdhetsperspektivet och kvinnors rättigheter är ett annat område där AAAA går längre än tidigare dokument. I flera avseenden lämnar dock överenskommelsen frågor och utmaningar obesvarade. Det rör sig inte om några nya löften om pengar, vilket flera länder hade önskat, utan framför allt om beslut om policies och initiativ som länder hoppas kunna utmynna i ökade flöden för att skapa en hållbar utveckling. I ramverket ingår åtaganden om skattesamarbete, formerna och fokus för bistånd, hållbar lånegivning, företags bidrag och ansvar, och hur investeringar och övrig finansiering ska vara hållbara i ett miljö- och klimatperspektiv.
Under förhandlingarnas gång så har flera konkreta åtaganden fått stryka på foten, exempelvis tydligare biståndsåtaganden om hur och när det gamla 0,7%-målet ska uppnås, avveckling av miljöskadliga subventioner, hur framtida skuldkriser ska hanteras, och ett starkare mellanstatligt skattesamarbete inom FN. Civila samhället har varit kritiska till hur dokumentet i flera avseenden har blivit urvattnat, och på så sätt inte kan sägas utgöra en stabil grund för att finansiera de nya målen om en hållbar utveckling. CSOer har också varit oroliga över hur alltför mycket fokus har lagts på privata flöden och aktörer, och att det har setts som en lösning på finansieringen. Risken med denna tendens är att staters unika roll och ansvar för att säkerställa att finansiering bidrar till en hållbar utveckling inte tydliggörs tillräckligt. Riktlinjer och bindande åtaganden för att företag ska agera hållbart och i enlighet med de mänskliga rättigheterna var en av de frågor som försvagades under förhandlingsprocessen.
En gemensam överenskommelse som samtliga länder ska ställa sig bakom (dock ej bindande) innebär förstås kompromisser, och som Sveriges förhandlare har uttryckt det så innehåller slutdokumentet flera viktiga krokar och plattformar för åtgärder som kan användas för fortsatt och fördjupat internationellt samarbete på flera av områdena. Sverige har under förhandlingarna särskilt fokuserat på några frågor, som t.ex. hållbarhetsdimensionen av finansiering, kvinnors rättigheter och förnyade biståndsåtaganden. Sveriges delegation i Addis Abeba bestod av statsminister Stefan Löfven, finansmarknadsminister Per Bolund, biståndsminister Isabella Lövin, och representanter för näringsliv, riksdagen och Sida. CONCORD Sverige och Forum Syd deltog i delegationen som civilsamhällesrepresentanter.
Inför konferensen var de flesta områdena och paragraferna till synes färdigförhandlade, även om det av förhandlingsstrategiska skäl inte sades rakt ut. Den sista fasen av förhandlingarna i New York, och de som ägde rum under konferensen i Addis Abeba, hade inte karaktären av mellanstatliga förhandlingar, utan det var istället en intensiv aktivitet i mindre grupperingar, med bilaterala närmanden och påtryckningar. Ett mellanstatligt organ inom FN för utökat skattesamarbete var den knäckfråga som dominerade de sista dagarna, och i slutändan fick G77-länderna ge med sig och det blev inte verklighet.
Ökat skattesamarbete inom FN och en skuldhanteringsmekanism är två områden som handlar om hur länder gemensamt ska hantera globala ekonomiska och systemfrågor och hur styrningen och inflytandet över dessa ska ses ut. Det har funnits en tendens från flera OECD-länder att inte vilja stärka samarbetet inom FN, utan istället se det som kompletterande till existerande arbete inom OECD, G20, Världsbanken och IMF.
Frågan om ökat skattesamarbete inom FN, och tydligare beslut för att bekämpa skatteflykt, var en fråga som dominerade flera av de diskussioner som ägde rum i så kallade side events och rundabordssamtal under konferensen. Trycket på att göra arbetet internationellt mer inkluderande, och att intensifiera arbetet mot skatteflykt kan förhoppningsvis innebära att de åtaganden som inte blev resultatet av Addis Abeba kommer bli verklighet framöver i andra fora.
Ett välkommet inslag i överenskommelsen i det avseendet är att uppföljningsmekanismerna för åtaganden om utvecklingsfinansiering har förstärkts i jämförelse med Monterrey och Doha. I kombination med det momentum som kommande beslut i New York om nya hållbara utvecklingsmål innebär så hoppas civilsamhället att det kan bli en möjlighet att sätta press på länder att framöver göra åtaganden kring de utestående frågorna från Addis Abeba.
Mötet i Addis Abeba var ett viktigt tillfälle för FN:s 193 medlemsländer att visa att de menar allvar med att utrota fattigdomen de kommande 15 åren, och uppnå de hållbara utvecklingsmål som ska antas i New York i september. FN:s organ Unctad har räknat ut att det kommer att behövas ca 30 000 miljarder kronor för att uppnå målen. De ambitioner som uttrycktes inför mötet utmynnade i en kompromissad agenda i Addis Abeba som på flera sätt lägger en viktig gemensam grund för det fortsatta arbetet, men som inte är tydlig eller ambitiös nog för att det ska kunna hänvisas till den när vi behöver svaren för hur de nya målen ska finansieras. Här kommer ytterligare arbete att behövas, och civilsamhället lovade i Addis Abeba att de ska uppvakta sina beslutsfattare i hemländerna så att de gör sitt yttersta i slutspurten inför New York i september och Paris i december.
Konferensen om utvecklingsfinansiering föregicks av ett CSO Forum där närmare 500 representanter från det civila samhället runt om i världen deltog under två dagar. Mötet var ett tillfälle att gemensamt arbeta med utvecklingsfinansieringsagendans olika kapitel, och behandlade såväl slutdokumentet som budskap för deltagandet vid plenarer, side events och andra möten vid konferensen. I arbetsgrupper diskuterades även arbetet bortom konferensen, och hur CSOer ser på möjligheter att följa upp arbetet på de olika områdena. CSO-forumet innehöll även plenardiskussioner och deltagande från olika stater och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Forumet avslutades med att en deklaration antogs inför konferensen.