Svenska organisationer har följt processen och tagit fram synpunkter på åtaganden som behövs tillsammans med Concord Europa och partnerorganisationer. Nedan sammanfattar vi utvecklingsfinansieringens nyckelfrågor och presenterar våra rekommendationer som vi hoppas att Sverige ställer sig bakom och driver aktivt i förhandlingarna fram till Addis Abeba.
Skatteintäkter som grund för hållbar utveckling
För att länder ska kunna skapa en hållbar utveckling behövs ett skattesystem som präglas av transaprens, effektivitet och rättvisa, och i detta avseende bör progressiv beskattning särskilt betonas. För att länder ska kunna mobilisera resurser genom skatter och gemensamt förhindra skatteflykt är det avgörande med ett internationellt samarbete mellan skattemyndigheter. Därför bör ett legitimt organ skapas på internationell nivå för att ta sig an frågor som rör informationsutbyte. Detta skulle vara ett sätt att uppfylla åtagandet från Doha om att stärka FN:s expertkommitté för internationellt samarbete i skattefrågor. Tydliga åtaganden måste till för att göra land-för-land rapportering för transnationella företag obligatorisk och informationen om företagens verkliga förmånstagare bör göras offentlig genom offentliga register över ägarna av företag.
Biståndets unika roll
Bistånd har visat sig ha en unik roll i arbetet mot att bekämpa fattigdom och förtyck, och att biståndetgenom stöd till sociala sektorer bidrar till en varaktig utveckling som når de allra mest utsatta. Givarländer måste därför gemensamt bekräfta åtagandet om att avsätta minst 0,7% av BNI till bistånd samt anta konkreta och uppföljningsbara färdplaner, och på så vis tydliggöra hur de avser uppfylla åtagandet. Givarländerna bör säkerställa att endast genuint bistånd till utvecklingsländer redovisas som bistånd, och inte urvattna biståndsdefinitionen ytterligare. De bör också göra ett åtagande om att en ökad andel av biståndet går till de minst utvecklade länderna (LDCs).
Genom överenskommelser i Paris, Accra och Busan har principerna om utvecklingseffektivitet tagits fram. Ett demokratiskt ägarskap och anpassning till lokala prioriteringar och utvecklingsbehov, transparens och ansvarsutkrävande, och resultatfokus är alla viktiga komponenter för att skapa en hållbar utveckling. Det globala partnerskap (GPEDC) som skapats för att leda arbetet vidare, har trots brister visat hur olika aktörer kan inkluderas i processen. Principerna bör utgöra utgångspunkt för all typ av offentlig och privat finansiering, och partnerskapet bör influera formerna för hur utvecklingsfinansiering förhandlas mellan olika parter.
Nya finansieringskällor på internationell nivå
Det har tagits fram flera viktiga initiativ på internationell och regional nivå för att visa på nya former för finansiering av hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. Den europeiska transaktionsskatten (Financial Transaction Tax, FTT) och skatt på koldioxidutsläpp är två exempel som också rapporten från FN:s expertkommitté för finansiering av hållbar utveckling lyfter fram och som behöver inkluderas i förhandlingarna om utvecklingsfinansiering. I sammanhanget är det också viktigt att se över hur subventioner av fossila bränslen kan stoppas och hur dessa medel istället kan bidra till att finansiera klimatinsatser.
Additionell klimatfinansiering
Klimatfinansiering måste utgöras av additionella medel, enligt internationella överenskommelser genom UNFCCC artikel 4. Finansieringen bör således redovisas separat och transparent utanför biståndet för att inte underminera existerande biståndsåtaganden, då biståndsmålen gjordes innan givarländer insåg kostnaderna av klimatförändringarna. Insatser för att möta utmaningar kopplade till klimatförändringar, såsom minskade växthusgasutsläpp, stärkt motståndskraft och anpassning måste gå i hand i hand med biståndsfinansierade insatser och dessa insatser bör också utgå från principerna om utvecklingseffektivitet.
Privata sektorns ansvar och bidrag till utvecklingsfinansiering
Privata sektorn ses i ökad uträckning som en viktig aktör och stater riktar sitt fokus på privata finansiella flöden som en huvudsaklig finansieringskälla för utveckling. Då måste dock den privata sektorn ta ansvar för att deras verksamhet och investeringar bidrar till en hållbar utveckling och respekterar de mänskliga rättigheterna. I detta sammanhang är FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, de så kallade Ruggieprinciperna, centrala. De bör utgöra grund för att nå ett beslut om en FN-konvention om företag och mänskliga rättigheter.
Internationella handels- och investeringsavtal har i praktiken många gånger visat sig begränsa regeringars möjligheter till att värna mänskliga rättigheter och miljön. Rättvisa handelsvillkor är avgörande för en hållbar utveckling, och stater bör därför kunna kräva av företag att de uppfyller de fackliga rättigheterna enligt ILO, och att de åläggs rapportera hur deras verksamhet påverkar mänskliga rättigheter och miljö i länderna de verkar i.
En hållbar skuldhantering
För att säkerställa rättvisa och transparenta mekanismer för skuldhantering krävs att en oberoende instans för skuldhantering inrättas. Detta kan genomföras genom att stödja och stärka FN:s initiativ till att försöka introducera rättvisa och transparenta mekanismer för hanteringen av skulder, och den resolution om ett gemensamt juridiskt bindande ramverk för skuldhantering som antogs av FN:s generalförsamling i september 2014.
En samstämmig politik för hållbar utveckling
Vikten av en samstämmig politik för utveckling är något som Sverige insåg tidigt, och som resulterade i Politik för global utveckling. Övertygelsen om att samtliga politikområden bidrar till en hållbar utveckling behöver inkluderas i en tydlig principför kommande finansieringsåtaganden. Mekanismer för att främja en samstämmig politik behövs som en del av ramverket, genom förbättrad samordning, konsekvensbedömningar och utvärdering av effekter. EU har genom Lissabonfördraget en juridiskt bindande samstämmighetspolitik (Policy Coherence for Development), och Sverige bör därför säkerställa att EU lyfter det som en gemensam profilfråga.