Förra årets opinionsundersökning släpptes 23 december och kom därmed i skymundan för regleringsbrev och julfirande. Därför arrangerade CONCORD Sverige en fördjupad presentation av resultaten i februari, med analytikerna Lukas Berg och David Hulth Wallgren.
De började med att konstatera att det i Sverige finns ett starkt stöd för biståndet. 76 procent tycker det är viktigt att Sverige bidrar till fattiga länders utveckling. Det finns både en stor förståelse och acceptans för stöd till människor i fattigdom och utsatthet, liksom för den grundläggande solidaritetstanken. Samtidigt visar opinionsundersökningen att många har en otydlig bild av hur Sverige arbetar med bistånd och ”överlag råder en överdrivet negativ och felaktig bild av utvecklingen i fattiga länder”. En av årets trender är att både kunskapen om världen och kännedom om biståndsinsatser minskar. Samtidigt visar hela spektrat från positiva till starkt negativa ett intresse för att få veta mer.
Svaren samlades in den 3-12 oktober, efter valet men innan beskedet om slopandet av enprocentsåtagandet meddelades (vilket skedde på presskonferensen om Tidöavtalet). Det är sannolikt att Rysslands invasion av Ukraina och det svenska valet har påverkat de svarandes åsikter.
De fyra ”biståndstyperna”
I en fördjupad analys delas de svarande in i fyra grupper utifrån inställning till bistånd; engagerade, positiva, tveksamma och motståndare. Sedan 2016 har båda yttergrupperna engagerade och motståndare minskat något, medan mittengrupperna ökar något. Bland kvinnor är 64 procent engagerade eller positiva, medan motsvarande siffra för män är 47 procent. Bland män är 22 procent motståndare till bistånd medan bara en av tio kvinnor tillhör den kategorin. Förutom kön är också parametrarna utbildning och ålder synliga i opinionsundersökningen. Äldre och högutbildade är mer biståndspositiva än yngre och lågutbildade.
Inte oväntat finns den största andelen motståndare bland dem som röstar på Sverigedemokraterna, hela 48 procent, medan det bland Centerpartiets, Vänsterpartiets och Miljöpartiets väljare finns noll procent motståndare. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har högst andel engagerade; 62 respektive 58 procent.
Bland yttergrupperna återfinns flest som tycker att de har ”en ganska god bild av hur Sverige arbetar med bistånd och utveckling i fattiga länder”. Både de engagerade och motståndarna ligger runt 50 procent. Det är intressant att notera att det i alla grupper, även bland motståndarna, finns ett relativt starkt intresse att veta mer om svenskt bistånd. En av tre motståndare svarar jakande, och bland de tveksamma är det nästan varannan som vill veta mer, 45 procent.
Biståndsviljan är grön, vänster och för generös flyktingpolitik
En förklaring till förändringen mot en svagare biståndsvilja finns att hitta i kapitlet ”Biståndsviljan försvagas” i SOM-institutets rapport ”Ingen anledning till oro (?)” (2021). Kapitlet är skrivet av statsvetarna Ann-Marie Ekengren och Henrik Oscarsson och de beskriver en koppling mellan stark biståndsvilja och främst tre parametrar; en generös inställning till flyktingmottagande, engagemang för miljön samt att ha ”hjärtat till vänster”. Dessutom leder engagemang i och att skänka pengar till hjälporganisationer i sig till en starkare biståndsvilja. Däremot är kopplingen mellan religiositet och stark biståndsvilja numera mycket svagare jämfört med tidigare analyser. Religiösa människor i Sverige skiljer helt enkelt inte längre ut sig så som de tidigare gjort vad gäller biståndsvilja.
Författarna noterar att trendbrottet i den svenska biståndsviljan sker parallellt med ett annat trendbrott; inställningen till flyktingmottagande tiden efter 2015. En ökad höger-vänsterpolarisering får konsekvenser också för biståndsdebatten: ”Blåser det motvind för vänster, grönt och mångkultur betyder det att det också blåser motvind för biståndsvännerna i befolkningen.” Ekengren och Oscarsson skrev, 2021, att den som är intresserad av att upprätthålla ett brett stöd i befolkningen för biståndets storlek och karaktär kommer att möta motstånd på grund av den ökade partipolitisering av den svenska biståndspolitiken, ”med en mer aktiv opinionsbildning om att skära ned biståndet och satsa mer på så kallat katastrofbistånd”.