Analys

21 april 2020

Exempel på att migrationspolitiska villkor i biståndet fungerar dåligt

Inom EU lyfts förslag om att använda biståndsmedel för att få mottagarländer att samarbeta för att hindra flyktingar från att komma till unionen. Samtidigt visar en rapport på ämnet att stödet är svagt för att sådan politik skulle fungera i praktiken.

EU:s utvecklingspolitik har de senaste åren fokuserat mer och mer på migration. Det speglar ett brett stöd från EU-medlemsstaternas regeringar för att använda det internationella biståndet till att undvika migration till EU från närområdet. Mer än 10 procent av EU:s bistånd under kommande budgetperiod föreslås användas i syfte att minska migration. I samband med detta lyfts också förslag om att i ökad utsträckning använda bistånd som påtryckning för att andra länder ska samarbeta med EU:s mål i denna fråga.

En rapport om migration och utveckling[1] visar dock att det är svårt att hitta stöd för att ekonomiska incitament för att ta emot medborgare som lämnat landet skulle ha någon betydelse för att migranter återvänder och stannar och nya personer inte lämnar. Rapportförfattarna gjorde intervjuer med tjänstepersoner både i EU-institutionerna och EU-medlemsstater samt oberoende experter. Intervjupersoner från samtliga kategorier ifrågasatte hur effektivt och praktiskt genomförbart det är att förknippa bistånd med migrationspolitiska villkor. Entusiasmen för mer migrationsrelaterade villkor är med andra ord en politisk sådan, som inte nödvändigtvis är lätt att omsätta i praktik.

Här är några av de problem rapporten tar upp:

  • När Nederländerna stoppade bistånd till Ghana 2012 beskrevs det som ett misslyckande av båda länderna. Relationen mellan länderna påverkades negativt, utan att några av de önskade resultaten uppnåddes, enligt en holländsk utredning.
  • Oavsett principiell åsikt i frågan så finns det stora praktiska problem med hur ”tillräckligt bra” eller ”tillräckligt dåligt” samarbete i migrationsfrågor ska kunna definieras och mätas för att kunna utforma tydliga och proportionerliga villkor och konsekvenser.
  • I vissa länder är internationellt bistånd helt enkelt inte ett tillräckligt starkt påtryckningsmedel. I till exempel Nigeria är remitteringar (betalningar till släkt och vänner från personer som har migrerat) åtta gånger viktigare för ekonomin än internationellt bistånd, som är en relativt liten del av den nationella budgeten.
  • Det politiska läget i mottagarländerna spelar också stor roll. EU-tjänstepersoner som arbetar med EU:s fond för Afrika och migration uttryckte tvekan att löften om ytterligare finansiering skulle ha någon effekt på EU:s politiska inflytande i till exempel Sudan.
  • Det finns fall där kvaliteten på biståndet har blivit lidande. När mer bistånd utlovas som morot/ belöning istället för att utgå från behoven så har pressen att göra snabba utbetalningar ökat och analyser, kvalitetskontroll och relationen till lokala samarbetspartners blivit lidande, liksom effektiviteten i att uppnå biståndets mål.

I klarspråk handlar det alltså om att använda pengar som ska ha syftet att hjälpa människor att lyfta sig ur fattigdom för att köpa sig politiskt inflytande (som man troligen inte ens får) över ett annat lands regering. Att tro att internationellt utvecklingsbistånd – en relativt liten finansieringskälla med tydlig inriktning på att människor inte ska behöva leva i fattigdom och förtryck – ska ha stor påverkan på de större mekanismerna som påverkar migration är inte rimligt. Till exempel visar forskning att fler människor migrerar när länder blir rikare och går från låginkomstländer till medelinkomstländer. Det är knappast något som går att påverka med villkor kopplade till bistånd.


[1] EBA, A. Knoll & A. Sheriff, 2017, Making Waves: Implications of the Irregular Migration and Refugee Situation on Official Development Assistance Spending and Practices in Europe