Som förväntat har utrikesdeklarationen ett fokus på säkerhetspolitiken och Rysslands militära närvaro vid Ukraina. I det sammanhanget är det positivt att Ann Linde berör samverkan med civilsamhället, dialog och diplomati i säkerhetspolitiken. I jämförelse med förra året får frågor om en hållbar och rättvis global utveckling, bistånd, Agenda 2030 och den feministiska utrikespolitiken en mindre framträdande plats i deklarationens inledning.
Tyst om EU:s globala roll
EU-samarbete och Sveriges stundande ordförandeskap tas upp i deklarationen, och även här ligger fokus på säkerhetspolitiken. Hållbar, grön utveckling inom Norden och EU nämns, men för att vara en utrikespolitisk deklaration är Sveriges prioriteringar för EU:s (och därmed Sveriges) utrikespolitik under ordförandeskapet märkligt frånvarande. Relationerna till Storbritannien och USA nämns, och samarbete inom EU i säkerhets- och migrationspolitiken. Men unionens roll för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning i övriga världen syns inte alls lika tydligt. Deklarationen hade varit ett tillfälle att lyfta hur Sverige vill använda ordförandeskapet för att stärka EU:s globala roll, exempelvis genom ambitiös politik för att uppnå de Globala målen. Till skillnad mot förra året nämndes inte företags påverkan och ansvar för mänskliga rättigheter och miljö, trots att det just nu pågår ett lagstiftningsarbete i EU för att reglera detta.
Agenda 2030
Agenda 2030 och de Globala målen får likt förra året begränsat med utrymme. Det beskrivs hur Covid-19 försvårat genomförandet av agendan. Här hade regeringen kunnat vara tydligare i hur Agenda 2030 ska vara en färdplan för återhämtning och gett en beskrivning av åtaganden.
Den feministiska utrikespolitiken
Deklarationen betonar att den feministiska utrikespolitiken behövs mer än någonsin. Och det är positivt att regeringen vill ”vässa” arbetet, bland annat genom en ny handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet, samt en ny global jämställdhetsstrategi för biståndet. Till skillnad från förra året nämns dock inte stöd till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
Internationellt bistånd
Enprocentsåtagandet står fast i deklarationen, och det tydliggörs att biståndet ska användas till att minska fattigdom och orättvisor. Humanitärt bistånd, klimatbiståndet och stöd för att motverka antidemokratiska krafter är områden som särskilt nämns. Det är också positivt att Sverige tar upp biståndets roll för att bidra till jämställdhet globalt.
Demokrati, mänskliga rättigheter och civilsamhällets utrymme
Det är positivt att regeringen visar insikt om den negativa demokratiutvecklingen i världen och att demokrati kommer att behöva vara en stark prioritet i utrikespolitiken under överskådlig tid. Utrikesdeklarationen lyfter inte specifikt fram regeringens så kallade Demokratisatsning, men det gör utrikesministern i en debattartikel i DN, där hon betonar att satsningen ska fortgå i utrikespolitikens alla delar. Dock nämns inga andra åtgärder för att öka, bredda och stärka Sveriges demokratistöd än den samtalsserie som utlandsmyndigheterna redan genomfört.
Miljö och klimat
Deklarationen betonar miljö- och klimatkrisens koppling till konflikt och säkerhet. En ny ambassadör för detta område ska tillsättas. Det är välkommet att klimatkrisen som säkerhetshot sätts i fokus – ett hot som inte kan bekämpas med militära medel.
Linde lyfter att Sverige ska öka sitt arbete för att förebygga klimatförändringar och effekter på bland annat livsmedelsförsörjningen. Den sedan tidigare utlovade ökningen av klimatbiståndet nämndes. Positivt är även att Stockholm+50-konferensen omnämndes som ett bidrag till en rättvis global grön omställning. Vi hade gärna hört mer om hur Sverige tänker bidra till rättvisa för de grupper och länder som drabbas hårdast av klimatkrisen i världen idag. Vi saknar också referenser till det globala arbetet för biologisk mångfald – då även artkrisen är en ödesfråga för fattigdomsbekämpning och global hållbar utveckling.